Snurrade runt ett antal varv i skidspåret igår med Sara. - 11 grader så jag frös rätt mycket rätt länge innan jag fick upp värmen. Kändes ringrostig, är ju typ 2 år sedan jag körde på snö.
Idag aj aj i benen och feber så det var ju mindre kul, men en heldag med Sara är definitivt något som hamnar på pluskontot!
Julafton inleddes som så många gånger förr med träning. Den här gången fick jag sällskap och knatade upp för Röbobacken 5 gånger, vilket är ganska jobbigt. Efter det fick Junior feber, han som inte ens var med ut... Sedan följde ett ohämmat frossande.
Gav bort en våg i julklapp, och upptäckte att varken julfrossa eller all inclusive hade satt några spår när jag provade den. Nu har jag frossat några dagar till, så jag undviker att testa vågen fler gånger...
Laddat batterierna med sol, bad, värme, extra dagsljus och miljöombyte.
Junior trivdes som fisken i vattnet dessutom, vilket såklart kändes bra.
Nu längtar jag efter skudträning på snö, men det känns rätt avlägset när dagens väder snarare gav en förnimmelse av vår.
Sist jag läste ut en bok var den 14/12 2014. Sedan dess har jag haft svårt att fokusera så länge, men så sakteliga jobbat mig tillbaka. Och idag hände det igen, jag läste ut en bok.
Spoilervarning.
Bokens sista mening handlar om att författaren kan tänka sig att dö med katten liggandes bredvid sig i sängen. Jobbigt att läsa. Men samtidigt sant, i den situationen är det ju tryggt för den döende att vara omgärdad av sin familj. Desto jobbigare för oss som blir kvar.
Mina tankar går lite extra idag till Smillas familj, särskilt hennes matte.
Testade ett nytt pass idag, 21 minutes. 7 min uppvärmning + 7 min kondition + 7 min dagens som för dagen var intensiv. Puh!
Tycker att det är rätt kul att testa lite nya pass då och då, och detta var roligt, inga omöjliga stegkombinationer så jag slapp förnedra mig totalt.
Var evigheter sedan jag körde gruppträning framför en stor spegel. Upptäckte att jag inte kände igen migsjälv. Tappat muskler på benen så jag påminde mest om en elektrifierad Lockspindel när jag skuttade omkring.
Efter det var det corepass, men eftersom det var en välvillig karl som tog platsen framför mig så slapp jag se mina rörelser under det passet.
Intressant det där med självbilden. Idag såg jag en annan kvinna bakom ett hyfsat spelande glas, och innan jag fattade att det var någon där bakom så funderade jag på hur jag kunde blivit så frodig när vågen antyder något annat. Så några timmar senare så får jag syn på en spegelbild som inte heller känns som min. Konstigt.
Borde kanske titta mig i spegeln någon gång ibland, men det känns som att det finns så många andra saker som är roligare att göra...
För lite sedan så pratade jag med en annan småbarnsförälder. Fick höra hur de fick äta i skift eftersom den lilla krävde sitt. Som ensam vårdnadshavare så står man där utan att kunna vaka av från skiftet, så jag tyckte att det lät rätt lyxigt att faktiskt kunna äta sin mat utan att kasta i sig den eftersom a) bebis sover och har en inbyggd radar som funkar som en väckarklocka o väcker bebis så fort mamman sätter sig vid tallriken eller b) bebis äter o en tugga till bebis o en till mamma, o när bebis har ätit klart så är det slut på friden eller c) bebis far omkring som ett skållat troll o mamman kastar i sig vad som helst bara för att orka lite till...
Tacksam för all hjälp jag får, utan sen vet jag inte hur jag skulle orka (fast det hade varit ett snabbt sätt att gå ner i vikt på).
Extra tungt just nu, många tankar. Och förvånad över att det snart gått ett helt år sedan Henrik lämnade oss. Det är fortfarande lika tomt, sorgen blandas med en ilska över situationen, samtidigt som Junior är helt fantastiskt. Blir mycket i huvudet.
Lussekatterna luktade så himla lockande så jag kunde inte låta bli. Mitt i all helgona och halloween sitter jag och smaskar adventsfika. Och varför inte? Jag som inte ens druckit julmust innan första advent förut har tänkt om, om jag vill ha det nu så varför inte?
Det är jättejobbigt att vara på kyrkogården, men samtidigt så ville jag ju tända ett ljus för Henrik. Trodde det skulle vara lite lugnare på förmiddagen, men det var en strid ström av andra som blivit kvar. Skillnaden var att de var typ dubbelt så gamla och inte hade någon barnvagn med sig.
Så för att inte fastna i det svarta hålet så målar jag nu igen. Hallen ska bytte färg till något som lyser upp lite mer, för att kompensera det eviga mörkret något. .
Än så länge är det rätt varmt, ingen kyla alltså inte grusade cykelvägar. Tjoho tänkte jag och la upp rullskidpasset så jag skulle ta cykelvägen hem. Tänkte inte på att det blåste och att alla löst sittande löv tyckte att det var helvitt att ha samling just på cykelvägen! Nåja, det blev bra stakträning i alla fall...
Vill sälja lite prylar, och sålt ett par grejer,så tänkte fortsätta med det. Sedan dyker det upp en oseriös köpare. Bestämmer dag för hämtning och där står jag som ett fån när personen i fråga vore sig dyker upp eller hör av sig, och vägrar svara. Plötsligt kom jag ihåg varför jag inte ens brukar bry mig om att annonsera, orkar inte med energitjuvar, och grejer som inte används staplas på hög istället.
Kanske social kompetens skulle vara ett obligatoriskt skolämne? Typ, om du ångrar dig, hör av dig. Är så länge får vi hålla till godo med TV-programmet "Inte ok". Risken är väl bara att de som borde vara målgrupp inte fattar att de är det.
Så äntligen kom finvädret hit också. +13 grader, sol och fantastiska höstfärger. Lyckades få barnvakt och en timme på rullskidorna. Än så länge ser jag det som kom-igångpass, och då kan man ju faktiskt unna sig att stanna och fota lite också.
Lite synd att jag är beroende av barnvakt för att få ihop skidträningen, är tillräckligt att hålla reda på migsjälv, skidor och så var. Gör det svårare att få ihop den grenspecifika träning jag behöver. Glad att det funkar att springa och cykla med Junior, gör att jag har en chans att undvika att bli helt försoffad i alla fall.
Första rullskidpasset på typ ett år idag. Förra året blev det bara ett pass, så kände mig ringrostig.
Kändes ensamt utan Henrik, vi körde ju ofta tillsammans. Han brukade hjälpa mig med tekniken, men nu får jag kämpa själv.
Satt faktiskt lite i ryggmärgen, och tempot blev ganska ok. Började med ett kort pass, men anar ändå att vissa muskler protesterar över att ha varit tvungna att jobba efter så lång vila. Men kändes bra att komma ut, behöver ju lite skudträning. Törs jag hoppas på att det lindrar mina spända axlar också?
Det känns ofattbart att Junior funnits hos mig lika länge som jag var gravid. Graviditeten känns väldigt avlägsen, mest jobbigt att tänka på den tiden.
Det är ändå fantastiskt hur mycket han har lärt sig och utvecklats på den här tiden, som nyfödd så börjar man ju verkligen från scratch...
Har inte så mycket att jämföra med, och alla föräldrar har ju en benägenhet att framhäva sina egna avkommor som försigkomna och allt vad det är. Jag är iaf fascinerad av att Junior är lättlärd (utom möjligtvis när det gäller varma element...) och är glad i grunden. Trevliga egenskaper.
Min kropp är nog inte riktigt tillbaka där den var innan graviditeten, men eftersom Junior accepterar att hänga med både när jag springer och cyklar så har jag egentligen bara latmasken att skylla på...
Livets småjävligheter lämnar en inte ifred, inte ens i nuläget. Det kan vara i olika omfattning som till exempel i torsdags när jag blev stucken av en geting utanför Ica (och samtidigt idiotförklarad av en annan kund som undrade varför jag höll på med regndans där), eller gårdagen när jag började dagen med att upptäcka att en 3-litersburk med färg hade vält i tvättstugan...
Idag trodde jag att det räckte med småbarnsföräldersömnbristen. Tog med Junior på ett löppass (då får man nämligen gå i uppförsbackarna) och gjorde milkshake när vi kom hem. Första gången jag gjorde det, råkade bli väldigt mycket. Vilken osis... För gott, för vet inte när jag kan göra en nästa gång eftersom dagens motgång var att kannan till mixern gick sönder. Kan hoppas på att jag fyllt kvoten för några dagar.
I december anmälde Henrik och jag oss till halva Lidingöloppet. Målet var att jag skulle komma i form efter graviditeten, och vi skulle göra det tillsammans (och med Sara). Jag hade till och med ordnat barnvakt så långt innan. Två dagar senare dog Henrik. Jag bestämde mig så småningom att trots allt genomföra loppet, jag behövde ju fortfarande komma igång...
Träningen har inte blivit som planerat, men ändå helt ok. Hade hoppats på att få ihop åtminstone ett pass på minst en mil, men så blev det inte. Planen inför loppet blev att lura migsjälv mentalt, så jag delade upp loppet på 3x5 km.
Vädret var perfekt, lagom varmt och uppsprickande molnighet. Försökte att inte dras med i ett för högt tempo från start, så höll bara koll på puls och tid/kilometer, och tog mellantider vart femte kilometer.
0-5 km: sprang hela tiden, njöt av vackra omgivningar och en än så länge pigg kropp. Under 30 minuter.
5-10 km: några jobbiga backar, tillät mig att gå, och kunde än en gång konstatera att utför är min styrka...
10-15 km: känslan, jag kommer att fixa detta och det är inte mycket kvar. Försökte dra på från förvarningen till mål, men inte mycket kvar i benen.
Mål: tid 1.33.03 och nöjd. Mitt realistiska mål var under 1.40 så jag är definitivt nöjd. Även om jag känner att under 1.30 är inom räckhåll...
Efteråt unnade jag mig massage. Alla andra fick benen masserade, jag ville bara bli av med sista tidens spänningshuvudvärk, så rygg och nacke blev behandlade. Vilket kändes imorse, det var ryggmusklerna som var de som gjorde mest ont när jag vaknade.
Målet var som sagt att komma i form efter graviditeten. Är jag i form då? Nja, kanske inte där jag vill vara, men efter allt som har hänt så inser jag att bara att gå i mål var en prestation i sig.
Hittade en resultatlista från Kung Björnloppet idag, tydligen så kom jag på plats 30 (av 76 i mål) i min klass. Det var ju en trevlig överraskning, hade inte räknat med att hamna på övre halvan av resultatlistan. Nöjd.
Denna vecka inleddes med backintervaller till Sten Sture-monumentet med Sara, så himla mycket roligare med sällskap! Vi fick dessutom uppleva en vacker höstmorgon med sol och dimma som lättade mellan tallarna.
Resten av dagen, typ, har ägnats åt hoppträning med Junior (lite avlastning fick jag), så nu är vi trötta...
För någon månad sedan hittade jag av en slump att det skulle vara löpartävlingen i Hågadalen idag. Jag har tillbringat mycket tid där, mest till häst, för en sådär 20 år sedan så jag var lite sugen. Visste dock inte om huvudet skulle orka med, så det fick bli en efteranmälan.
Eftersom jag av olika anledningar inte tränat på ett par veckor så behövde jag verkligen komma ut nu, och varför inte se till att jag får en medalj för att jag kommer ut tänkte jag igår och anmälde mig...
Vädret var perfekt, solen sken och temperaturen stigande, och med en höstvacker natur så blev det en fin dag.
Jag valde att springa 6,4 km, vilket kändes lagom. Start 12.10, så vi fick sovmorgon också. Gick ut lugnt, men märkte att jag hade ändå många runtomkring mig, trodde att jag skulle vara bland de sista. Det var markering varje kilometer, sådant gillar jag! Vid 2 km-markeringen kom jag på att jag inte satt några mål med loppet (mer än att njuta av omgivningarna). Fick syn på en som gick lite längre fram, så då bestämde jag mig för att jag skulle springa hela tiden, vilket jag klarade.
Vid ca 4 km gick banan ihop med 10-km-banan (hade delat sig vid ca 3 km), och plötsligt var det en massa snabbingar runt mig. Men de var så väldigt mycket snabbare så hade ingen tanke på att försöka följa. Vid 5 km märkte jag att jag tappade mycket fart, så fokuserade på teknik för att kunna öka tempot på slutet, där det var en längre backe också. Rejält stum i benen när det dyker upp en skylt:
200 m kvar
Bolt 19,9 sekunder
Är glad om jag gjorde sista 100 m på den tiden...
Blev välkomnad i mål av brorsan med familj och mamma som hade dragit omkring på en sovande Junior medan jag var ute.
Nöjd med min prestation och kunde konstatera att detta var verkligen något att sätta på pluskontot.
Testade att springa utan bebis idag, oj vad mycket lättare det var. Drog av årets längsta pass med sammanhängande löpning, 7,5 km blev det (har ett 8 km intervallpass sedan tidigare, men då gick jag lite). Glad det inte blev längre, började känna antydan till skoskav. Ovanligt för att vara mig. Förhoppningsvis ska vi bara vänja oss vid varandra, skorna och jag.
42 är svaret på den stora frågan om livet, universum och allting i Douglas Adams böcker.
Idag skulle Henrik ha fyllt 42. En tung dag för oss som blev kvar, men på något sätt tog vi oss igenom denna dag också. En dag i taget...
Snabbläsning av tidningen, och fastnade på en artikel om en ung tjej (MUF) som förespråkade avkriminalisering av sexköp, och säljarna kunde då till exempel bilda en fackförening. Min första tanke var inte att hon representerar ett parti som motarbetar facket, utan jag tänkte några år framåt. Kommande annonser på platsbanken (hora sökes, krav att du är öppen för nya arbetssätt och att u kan jobba både enskilt och i grupp). Tackar du nej till anvisat jobb kan du bli avstängd från a-kassan, om den finns kvar...
Vild gissning att det inte går så långt, men man kan ju aldrig veta något om framtiden, bara gissa och försöka påverka riktning i den mån man kan.
Junior fick hänga med på gårdagens löppass. Bara tre kilometer och gick i backarna (tungt!), men får ju börja någonstans. Jag invigde mina nya skor, kändes helt ok.
Körde hemåt häromdagen, med en nästan fullpackad bil. Var tydligen ett hål i packningen där mina löpardojor skulle vara... Nåväl, har ju redan börjat leta nya eftersom de kändes platta på senaste passet (med ålderns rätt), men inte hittat. Så satte mig o letade på nätet, hittade och beställde igår. Idag ringde de o sa att lagerstatus var fel, så de hade inte det jag hade beställt, däremot de skorna i två storlekar mindre, men det hjälper ju inte mig. Gör om gör rätt... Så fick bli en ny rejd ikväll när Junior hade somnat, hoppas på att det funkar nu då.
Så skulle vi ju ha fiber också, men tydligen hade de glömt bort vårt hus. Hoppsan liksom, vi gräver till alla andra. Har frågat några gånger innan också. Lite tröttsamt är det allt när Murphy inte vill lämna mig ifred.
Skippade träning idag och intog horisontalläge på soffan istället, klapp på axeln för det!
Räknade antal cykel pass från 1/5. Hela 10 cykel pass har jag fått ihop (racer+mtb). Jodåsåatt. Förvisso har jag sprungit några pass också, men så värst mycket grenspecifik träning blev det visst inte inför CV. Uppenbarligen funkade det där med gamla meriter...
Jag bestämde mig tidigt för att ta över Henriks startplats i Cykelvasan och att det var något jag skulle göra för honom.
Det har inte blivit mycket cykelträning, så så småningom tog jag beslutet att lägga ner alla tidsmål. Tänkte att jag kunde köra på gamla meriter och att det troligen skulle räcka till under 5h, men försökte lova migsjälv att inte bli besviken om jag inte skulle fixa det.
Fick sällskap av L, som inte heller tränat för mycket, och M som tog hand om Junior.
Vädret var perfekt, soligt och varmt, och underlaget var torrt. Det är nog två år sedan jag tävlade MTB, således har jag inte kört race på denna innan. Den skötte sig fint, och idag var det roligt att cykla. Kom i mål på 4.49, med en rulltid på 4,5 h, så det är ju klart godkänt. Känns rätt ok i kroppen också, så har inte gått på max vilket ju var väldigt skönt när vi kom tillbaka till stugan och Junior skulle hoppa samma sträcka som jag hade cyklat, typ...
Idag var det äntligen lite sol och värme, efterlängtat. Testade en ny väg idag, efter att ha matat ett antal kilometer rätt ut i skogen så kom jag till en fyrvägskorsning! Ingen av vägarna fanns på kartan, så det var bara att välja en. Kom tillbaka till "Gå" typ, men det kändes helt ok, för jag har ju några vägar kvar att testa.
Junior har fått godnattvälling några kvällar nu. Jag i min enfald trodde att det betydde att bebisen skulle somna sött efter måltiden. Jo tjena,jollrar och galopperat en timme nu. Inte någon som helst tanke på mammans planer att moffa efter bebisen somnat...
Kvicksilvret har passerat 30, det är varmt för både mig och bebis. Eftersom vi inte har strandtomt och det inte är optimalt för Junior att ligga på klipporna så vistas vi idag på en offentlig strand. Badet här är rätt dåligt, så långt ifrån den populäraste stranden i kommunen. Skönt om man vill ha lite lugn och ro.
Men varför måste folk röka och förpesta luften? Hade rökning förbjudits på vissa stränder så hade det antagligen blivit ett jäkla liv om diskriminering och allt möjligt, och att vi som hellre vill känna lukten av hav istället för gift kan gå någon annanstans.
Meningen var ju att det skulle vara en bild på lillen och vrålåket , men det funkade visst inte så vi gör ett nytt försök
Junior och jag behövde byta upp oss på bilfronten. Baguetten fick ge vika för sill & nubbe, typ.
Fast den gamle var ju "Lillen" eftersom den tjänstgjorde som andrabil från början, nykomlingen har inget namn än, men fick ett tips som känns ok, ska suga lite på den karamellen...
Som konsult brukar jag vara den som går vidare, men så blev det inte denna gång. Vet jag sa det till en kollega när det var dags för mig att gå vidare till ett nytt uppdrag, att det är jobbigast för de som blir kvar för de märker ju att en kollega försvinner. Själv har man fullt upp med att lära sig en massa nya saker. Och så är det här hemma, Henrik och Idefix lämnar ett outsägligt tomrum efter sig.
E, 8 år, sa att Henrik och Idefix busar med varandra i himlen nu...
Det är riktigt spännande att följa Junior utveckling nu. Han upptäcker och lär sig nya saker varje dag nu. Idag la jag honom på rygg och plötsligt låg han på mage och såg förvånad ut. Det innebär att jag måste barnsäkra hemmet, inte helt lätt med grejer överallt och hela min tillvaro uppochner.
Tyvärr har jag inte själv samma progress i mitt sorgearbete. Hade förhoppning om att jag skulle klara vissa saker vid detta laget, men nej. Har kommit en bit på väg, men det är mycket kvar, och det kommer ju aldrig att gå över... Men en dag kanske det är hanterbart.
Jag har alltid undrat om det verkligen är någon som vinner de där grejerna som de lottar ut i butikerna, eller om man bara la sitt bidrag i en låda som tömdes direkt i pappersinsamlingen.
Nåväl, för några månader sedan när jag var både väldigt nybliven mamma och nybliven änka så var jag på Coop och skrev ihop svar och antagligen en slogan också. Man kunde visst vinna en hel låda med plastgrejer från MAM, tänkte att det är säkert något jag behöver där. Sedan gick tiden och jag hade nästan glömt bort att jag lämnade in den där lappen, än mindre räknat med att jag skulle vinna. Men plötsligt så händer det! Idag fick jag ett samtal som överraskade, jag hade vunnit! Massa bra grejer till Junior. Självlysande nappar tillhör de lux-grejerna, en låda där man kan portionsförpacka hans käk är en grej jag hade tänkt att köpa ändå, så det var ju jättebra! Och så ett gäng nappflaskor till. Kanske skulle placera dem hos vänner och bekanta, så jag slipper åka till den lokala affären och köpa ny när jag glömt ta med?
Hemmet är under förändring. Idag har jag fått nya tapeter uppsatta, och tillsammans med de nya innerdörrarna så blev det jättefint! Nu är det den där detaljen med lister kvar, de mörkbruna från 70-talet matchar inte rummet i övrigt längre, och med tanke på att karmarna behövde 6 strykningar för att byta färg så får det bli nya istället för att måla om de gamla.
Eftersom inte Juniors pappa kan tala om för mig att jag är en bra mamma så får Junior göra det själv...
Tack du lilla katt för vår tid tillsammans, du var världens bästa kise! 😻
Saknar dig så mycket, men nu är du hos husse.
Denna vecka har varit tufft mentalt, men idag var det Junior dag.
Vi hade bestämt redan i höstas att han skulle döpas i Asarums kyrka, och så fick det bli. Med mycket stöd av nära och kära så blev det ett fint dop med efterföljande fika. Prästen var riktigt bra, vilket hjälpte till att hålla de mörkaste tankarna borta.
Jag frångick ursprungsplanen som var Tjälknöl på älg och valde att bjuda på fika istället, enklare att få hjälp med bakning än att rodda ihop en middag till 40 personer. Det var jättekul att så många kunde komma, det känns tryggt för mig att det finns så många som var där för Emils skull. De gånger jag inte räcker till så är det säkert någon av alla dessa som kan täcka upp.
Under den senaste veckan har det varit lite variation i smärtan.
På insidan skär sorgen som knivar i själen, på utsidan bränner bältrosen som eld och för att krydda det hela så klämde jag fast ett finger när jag stängde bildörren häromdagen.
Annars kämpar vi på, vissa dagar är mindre jobbiga än andra. Mycket tack vare er som vågar störa, ett stort tack till er för att ni finns där för mig!
Idag har vi varit på föräldragrupp. Ett helt gäng januaribarn i samma grupp, och tänka sig att Junior var sötast av dem alla! (inte ett dugg partisk...)
Än så länge väger Idefix mer än Emil. Men Emil har fördubblat sin vikt på 3 månader så snart är det Idefix familjens minsting.
Förhoppningsvis är familjens totala vikt konstant, då jag gärna hade sluppit några kilo runt midjan.
