måndag 4 december 2017

Lagom?

Man måste inte springa ett maraton för att vara duktig med att träna. Man måste inte skriva en hel roman  får att få ihop ett inlägg. Ibland känns några kilometer längre än en maraton och några få ord sitter längre in än en hel roman. Då är det lätt att ge upp på förhand istället för att justera målen. Men om man inte kan förmå sig att ta sig ut de där ynka kilometrarna eller skriva några enstaka ord, hur ska man då någonsin kunna genomföra de (för stunden) ouppnåeliga målen?
Lite är bättre än inget, men det är i vilan man blir starkare. Ger kroppen en chans att återhämta sig.  Så vila lagom och belasta borde ju vara ett hyfsat bra framgångsrecept. Så gäller ju bara att få ihop det där "lagom".

söndag 29 oktober 2017

Nä ja e int bitter...

Jag vet att det är dumt, ändå kan jag inte låta bli. Läser bloggar där det bloggas om föräldralivet, med sömnbrist och vardagspussel. Om jag inte hade blivit ensam förälder så hade jag säkert klagat på samma saker, men nu...
Då och då får jag prova på att inte dra hela lasset själv, men alltsom oftast är det bara en dragare på detta lass, vilket börjar kännas.
Äta/sova i skift? Om det inte finns någon som kan av lösa, tja då får man försöka lösa det på annat sätt. Eller inte sova så himla mycket. Det går att klara sig på relativt lite sömn, även om det inte är eftersträvansvärt. Äta, det är samma regel som med sömn, ät när barnet äter precis som man ska sova när barnet sover.
Träna ihop? Eh, är man ensam förälder så finns ju inte någon annan hemma när barnet sover, så träning får lösas på annat sätt. Oftast får Junior följa med, vilket han förvisso tycker är rätt trevligt (och jag med), men det kräver ju att man kommer ut innan barnet riskerar att somna på träningspasset.
Sovmorgon? Ibland så, om man lånar ut barnet tex. Då kan jag drömma om den där sovmorgonen som kanske inträffar om sex veckor. I mitt gamla liv tyckte jag det var pest om jag inte fick minst en sovmorgon i veckan. Livet förändras.
Men jag har ju min belöning varje dag i Junior, så nä, jag är faktiskt inte bitter.

onsdag 18 oktober 2017

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!
Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!
Spurtade till mig en tiondeplats.


söndag 8 oktober 2017

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.

söndag 24 september 2017

Etna Marathon

För lite drygt tre veckor sedan bestämde jag mig för att cykla Etna Marathon. Banprofilen skvallrade om en tuff bana med många höjdmeter, men i övrigt verkade det vara en häftig upplevelse så jag blev väldigt sugen på att köra.
Igår var planen att montera ihop cyklarna och cykla bort och hämta nummerlapparna och samtidigt kolla början och slutet. Hotellet låg ju bara ett par kilometer från start. Inser att vi borde kollat hur många höjdmeter det var också... Det blev bara att testa cykeln lite i backen utanför hotellet.
Alla tjejer som körde längsta distansen fick stå allra längst fram vid startrepet, tillsammans med en handfull urstark killar. Så hade lite koll på hur många tjejer som startade i alla fall.
Starten gick på en nästan platt gata i flera meter innan vi svängde upp i startbacken. Sedan gick det uppåt i kanske 5 km innan det planade ut lite innan nästa klättring.
Jag har lärt mig att när skogsvägarna är stensatta så blir det brant. Någonstans i början var det en skylt som varnade för 20% lutning, där blev det stopp, många som gick så det var bara att göra detsamma. I övrigt var det hyfsat snälla uppförsbackar som i överlag var cyklingsbara (även om jag var lite för trött ibland). Nerför var rena drömmen, singletrack med varierande branthet, lavastenar på sina ställen och lite drop här och var. Hade bra flyt där, såpass bra så det faktiskt var några som ville bli fotade tillsammans med mig efteråt och de öste lovord över mig (lät det som, jag är inte jättebra på italienska).
Och såklart, cyklar man på Etna så är det en hel hög med lavafält man cyklar över. Känns som ett riktigt månlandskap. Riktigt häftigt var det när man såg en snöklädd topp sticka fram mellan lavastenarna på något ställe.
Molnen hängde tunga vid start, lite efter start började det åska och blixtra. Sedan kom regnet, som bara vräkte ner. Jag var glad att jag hade mina armvärmare, annars hade jag nog frusit mycket mer. Och att det regnade medan jag klättrade, så jag fick lite värme inifrån. Regnet slutade sedan, och vid målgång var det sol - härligt!
Jag hade en bra känsla hela loppet, och huvudet var med mig. Träningen är ju som den är, men jag gjorde vad jag kunde och kände mig mycket fräschare vid målgång än vad jag hade förväntat mig, så blev lite nyfiken på min placering. Kom 6:a i min klass, pris till de fem första så då cyklade vi tillbaka till hotellet och njöt lite av solen.
Hade trott att det var en engångshändelse att jag körde detta lopp, men jag kan absolut tänka mig att köra det igen. Sedan om det blir så ska jag låta vars osagt, det finns ju fler utmaningar här i världen.

söndag 17 september 2017

Vräkta

Jag har dragits med ovälkomna hyresgäster. Hyresgäster som inte heller betalt någon hyra,.
Första gången jag såg dem Var för någon månad sedan, men då sprang de och gömde sig när T skulle avvisa dem. Jag trodde ett tag att en hade gett sig av. Frivilligt eller ofrivilligt ska jag låta vara osagt, och jag trodde att jag avhyste den andra. Men nä.
Kom hem idag, sjunk ner på toan och kände mig väldigt uttittad. Där satt de, båda två, och glodde på mig. Kände mig aningen störd. Lyckades tillslut få ut dem, långt ifrån ytterdörren. Iväg klampade Asarums största spindlar, glodde surt över axeln på mig och tog sikte på nästa hus. Eller hämtar de sina polare och ska hämnas på mig?

söndag 10 september 2017

Idioter

Häromdagen läste jag om en cyklist som blev påkörd , för bilföraren retade sig på att cyklisten inte nyttjade cykelbanan. Att bilisten (som dessutom hade barn i bilen) valde att bryta mot lagen och medvetet försökte skada en annan människa är såklart både fel och skrämmande, men lika upprörande är det att läsa kommentarerna om detta i sociala medier. Det var många som "minsann visste att alla som tränar cykel är lagbrytare, så chauffören agerade som de själva hade agerat". Om inte alla dessa är troll så har vi alltså väldigt många potentiella lagbrytare ute på vägarna. Folk som inte drar sig för att skada eller i värsta fall döda folk för att de anser att de har rätt till det om de tror att någon annan bryter mot lagen.
Jag hoppas att jag slipper bli påkörd för att någon retar sig på cyklister rent allmänt (större delen av vägen till mitt jobb saknar cykelväg).