fredag 11 augusti 2017

Uppdaterad

Idag shoppade jag nya löpardojor. Tyckte att de gamla kändes långsamma, så var lite sugen på att byta märke, men det blev samma märke men en annan modell. Det var nog mer att mina gamla var rätt slutkörda. Jag köpte dem när jag gjorde Tjejklassikern 2013, sedan har de hängt med på några lopp och nästan all löpträning sedan dess. Tre swimrunlopp har de hängt med på, och lite swimrunträning inför två av loppen (hoppade ju över den träningen inför racet förra helgen), så de skorna kan pensioneras med gott samvete.
Nu ser jag fram emot att testa dem!

lördag 5 augusti 2017

Skärgårdsutmaningen 20 7

Igår kväll bestämde vi oss för att köra Skärgårdsutmaningen i Söderhamn, P och jag. Har inte tränat swimrun sedan vi gjorde Skärgårdsutmaningen förra året, men kände mig trygg med att jag skulle fixa det, även om vi inte hade några förhoppningar om någon bra tid.
Det regnade hela dagen och temperaturen i luften var cirka 12 grader, temperaturen i yttre skärgården var någon grad varmare medan vattnet i sjöarna var rätt behagligt.
Det hade även regnat mycket innan tävlingen, ungefär 100 mm sedan igår.
Vi tog det väldigt lugnt i starten, joggade runt första löpsträckan i behagligt tempo. Första simningen kändes helt ok, men tog tid. Jag har simmat i öppet vatten en gång sedan tävlingen förra året och P hade lite nya grejer som han inte hade hunnit testa innan som skulle grejas med.
Vi kände oss rätt ensamma på banan i början när vi sprang, men såg andra lag på löpningen. Den längsta löpningen var på cirka 4 km, först i skogen sedan grusväg. Sprang långsamt men sprang hela grusvägen, och vi märkte att vi var starka i löpningen då vi tog oss förbi ett lag och fick kontakt med ett annat. De andra var starkare i simningen så vi hade koll på varandra hela vägen till mål.
Efter den längre löpningen så var det dags att simma lite i havet. Iskallt! Gjorde lite ont att stoppa ner ansiktet i vattnet, och det var lite vågigt, så både den och nästkommande simning var tuffa. Sista simningen var lång, men vi matade på. Kunde vada en del av den simsträckan, då vi drygade ut avståndet till laget bakom, medan de framför oss var snabba simmare och försvann i fjärran. Sista löpningen var på 400 meter och då kunde vi inte göra så mycket åt resultatet utan njöt mer av vår prestation.
Banan var lite omlagd sedan förra året med några fler simningar = fler upp- och igångar i vattnet. Det var även obanad terräng på några ställen, så även om det inte är så lång sträcka så tar det tid att ta sig fram, även för de bästa.
I år gjorde regnet banan lite tuffare, stigarna var översvämmade och vi sprang bitvis i ankeldjupt vatten. I en uppförsbacke trodde jag först att vi sprang i en bäck men det var visst regnvatten som rann... På något annat ställe var det plötsligt lårdjupt, en liten skogsbäck hade tydligen blivit både bredare och djupare än tidigare.
Men humöret var på topp och jag hade roligt. Det kändes helt ok på både löpningen och simningen, och naturen var fin. Vid målgång blev vi varmt välkomnade av arrangören och sedan bjöds det på bullar och innan jag insåg att jag frös så hade jag en filt över axlarna.
Det var riktigt skönt att duscha varmt efteråt, fast jag erkänner att jag saknade förra helgens efter-race-spa litegrann...

onsdag 2 augusti 2017

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möhippa, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!

onsdag 12 juli 2017

Serpentiner

Cyklade uppför en backe igår. För ett år sedan hade jag tyckt att det var löjligt jobbigt, nu tyckte jag att det var helt ok. Fast jag tycker fortfarande att det är roligare att cykla nerför.

tisdag 4 juli 2017

Plastbanta

Läste en artikel som hade tips på vad man skulle göra för att plastbanta, som ju har blivit lite inne nu. Klädaffärerna har till exempel gjort konsumenterna till bovar, och om man prompt vill bära hem sina plagg så får man betala för kassen med reklam på, precis som på vilken matvaruaffär som helst. Fast på matvaruaffären kan jag välja att köpa en pappkasse eller tygkasse istället. Jag har inte forskat om klädaffärerna har utökat sitt utbud. Jag såg en affär skänkte hälften av kassens kostnad till välgörenhet. Men den andra hälften gissar jag går till vinst då? För priset för kassarna är ju säkerligen medräknat i varans kostnad, någonstans har de ju betalats redan innan.
Fast nu var det ju om plastbantning jag egentligen tänkt att skriva, så återgår till det. Jag tycker att det är bra att tänka över sin användning av olika resurser, men ibland blir det liksom lite fel på vissa ställen. Just den artikeln tyckte att träskärbrädor var mycket bättre. Och ja, det kanske det är, men samtidigt tycker jag att man ska vara rädd om jordens resurser och inte gå och kasta allt gammalt för att köpa ett miljövänligare material. Den totala belastningen måste ju bli mycket större, bättre då att vänta till den gamla produkten är uttjänt för att byta ut den mot något bättre (artikeln andades lite ut med det dåliga och in med det bra). Och, med handen på hjärtat, hur ofta köper man en ny skärbräda?
Erkänner att det händer välidigt väldigt sällan här, så att jag råkar ha en liten plastskärbräda i detta hushållet känns som en mindre miljöbelastning än alla dessa plastlock på tetraförpackningarna.
Förut funkade det jättebra att vika upp och vika igen tetrorna, men för några år sedan skulle det vara plastlock på dem. Retade mig på det reda när det började komma och tyckte att det var miljöovänligt och det är ju knappast mer försvarbart nu när det skriks i högan sky om man råkar lägga brödet i en plastkasse. De plastlocken måste ju ha belastat miljön väldigt mycket mer än vad min skärbräda (som jag fortfarande använder) gör.
I artikeln tyckte de även att man skulle byta ut sina plastmatlådor till glas eller metall (som hade nackdelen att de ofta läckte). Hmm, en läckande matlåda, vad gör man ofta med den? Jo, lägger i en plastpåse och då var vi ju där igen... Glas är ju inte helt smidigt om man är på utflykt, dels för att det är tungt dels för att glas har andra egenskaper än plast, till exempel så blir det lätt ett pussel med väldigt vassa bitar om man glömmer bort sig  och ställer väskan hårt eller kanske låter tvååringen hjälpa till.
Nej, det är inte fel att plastbanta, men varför inte börja med att byta ut vardagsgrejer som ju påsar, plastförslutningar på tetraförpackningar, förpackningar som inte går att öppna som sitter till exempel tunt minneskort och sådant?

söndag 2 juli 2017

Muren

Förra helgen cyklade vi upp till en topp. Uppför hur länge som helst sedan nerför samma sträcka. Lite knöligt, så fick testa på min stackars tumme som protesterade lite. Halvvägs ner skuttade det ett rådjur framför mig, spännande.
Lite fika när vi kom ner till startpunkten igen, precis vid Muro di Sormano, en klassisk stigning som varit med på Girot.
Och innan jag riktigt tänkt igenom konsekvenserna av mitt uttalande så kläcker jag ur mig "den vill jag testa". Tog typ 5 minuter att rulla ner till start, sedan vände vi cyklarna och cyklade. Uppför, uppför och uppför. Varje höjdmeter var skriven på asfalten, och ibland var markeringarna löjligt nära varandra. Temperaturen var lite över 30 grader och jag kämpade och pustade. Kände mig inte direkt som någon bergsget när jag såg ödlorna springa framför mig, säkra på att inte bli överkörda trots att de bara var ett fåtal centimeter framför framdäcket.
Jag tog tid på mig att "njuta" av stigningen. Såhär en vecka senare har jag glömt exakt hur tungt det var, men jag har inte glömt att jag faktiskt fixade att ta mig upp!

onsdag 28 juni 2017

Depeche Mode, San Siro Milano

Igår var det ännu en gång dags att se Depeche Mode. Den här gången i Milano på San Siro.
Åkte till Italien i torsdags så jag har hunnit acklimatisera mig lite med värmen. I måndags kom värsta åskskuren när vi var ute och cyklade, men eftersom det var varmt så slapp vi frysa. Intressant känsla när man cyklar igenom en vattenpöl och vattnet är varmt!
Beställde biljetter precis när de släpptes (precis innan starten i Olofströmsloppet) och tog de bästa jag fick, tyvärr var Golden Circle slut så det fick bli sittplatser.
Tog tid att få parkering som var långt iväg, och på plats var det lång kö för att få komma in. Vi missade förbandet men hann tack och lov hitta våra platser innan Depeche började.
Våra platser var rätt högt upp. Fördelen med att vara lite högre upp var att det fläktade lite, vilket ju inte skadar när utetemperaturen var cirka 30 grader.
Publiken var förväntansfull och mycket bättre drag på läktaren än både Stockholm och Köpenhamn. Nu hade vi tur och hamnade bredvid andra fans så det var lätt att dra med varandra. De som satt bredvid mig frågade efter Personal Jesus om det verkligen var sista låten, och om jag var säker på det. Låtarna var samma som tidigare, men det gör inte så mycket. Precis som jag kan lyssna på samma låtar fler gånger hemma så kan jag lyssna på dem flera gånger live, de blir ju knappast sämre live på en stor arena tillsammans med fler som gillar dem.
Att stå längst fram ger såklart en helt annan upplevelse, men detta är helt klart en av de bästa DM-spelningarna från läktarplats!