Uppåt

I helgen/måndags var jag sänkt. Spänningshuvudvärk kan göra asont och däcka en rejält, och ja, jag blev däckad. Såpass att det blev två dagar helt utan träning och minimalt med aktiviteter.

Igår provade jag ett lugnt pass inne, först strukturerad träning där jag höll mig på mattan, sedan lite fritt när det passet var avslutat. Benen kändes mycket bättre än huvudet, kändes bra att kroppen tyckte det var ok. 

Idag var det då dags för race igen, som vanligt på onsdagarna nuförtiden (fast nu är det bara två race kvar i cupen).

Försökte att gå ut lagom hårt, vilket ju är skitsvårt. Har gått ut för hårt på några race och ligger man inte på i början så seglar de andra iväg och får ett ointagligt försprång. 

Det var en lead-in med tre backar, och så småningom kom man till en platt varvbana där fem varv skulle avverkas. På sista backen kom jag ikapp en tyska som kör i min klass (D) och vi körde med några C-tjejer. När vi kom till det platta partiet så var vi fem tjejer som körde ihop och vi höll ihop resten av racet. Tyskan och jag körde om de två första placeringarna, så klart ville jag ju vinna. Insåg att det skulle bli spurt så kände mig lite nervös på sista varvet. Försökte hålla huvudet kallt och få till en bra spurt - vilket jag lyckades med och tog hem spurten i den gruppen! Glad och stolt över att jag lyckades med det, har ju förlorat ett par spurter tidigare under våren, så nu fick självförtroendet sig en liten boost.

Gissar att kroppen svarar lite bättre nu också, nu när halterna av björkpollen har sjunkit. Tacksam för regnet som har kommit. 

Nästa vecka är det nytt race och ny bana, hoppas att den goa känslan håller i sig! 

Grevaloppet 2019

Efter att min cykel blev stulen så dalade motivationen. Planen var ju att köra några race under hösten. Normalt brukar kroppen funka rätt ok den årstiden, när det inte är några pollen som stör. Istället så blev min tävlingssäsong väldigt kort, tyvärr.
Har tagit fram racern och cyklat lite på den, och lånat Tonys mtb. Lånade den till Grevaloppet, där jag körde korta rundan.
Började regna strax innan start, men tack och lov slutade det inn vi for iväg. Hade först inga planer för racet, vilket kanske var lite dumt, för när starten gick så växte de gamla tävlingshornen ut och jag hängde på i täten. Låg på fjärde plats i startgruppen som bäst, vilket jag fick betala för. Redan i den första lite längre backen stod jag som parkerad, lungorna skrek efter syre, hjärtat bultade och jag undrade lite vad jag höll på med. Växlade ner och tog det lite lugnare, varpå ett helt gäng åkare passerade.
Funkade rätt bra i skogen, kunde hålla ok fart över rötter och stenar. Efter ett tag kom jag ifatt och förbi några av de som hade haft mer bråttom i uppförsbackarna. Tappade lite tempo i slutet, men när jag hörde att någon närmade sig så vaknade jag till liv igen och trampade på den sista biten mot mål. Kom i mål som första dam, vilket var en ren bonus.
Efter målgång lämnade jag över cykeln till T som cyklade med Junior när han cyklade (yngsta deltagaren i Grevaloppet - någonsin) för att sedan köra själv i två varv i dagens huvudklass.
Bra att kunna låna cykel, men nu längtar jag efter en egen.

Resultat

Alta Valtellina med besk eftersmak

Mitt cykelmål för året var att delta i Alta Valtellina Bike Marathon. Jag satte tidigt upp en plan för hur många timmar jag skulle cykla, letade - och hittade-en ny cykel med utväxling som passar de långa backarna bättre, utan att för den skull väga mer, fixade med barnvakt, bokade hotell i god tid osv.
Väl på plats var inte vädret som jag hade förväntat (soligt och varmt). När vi hämtade nummerlapparna öste regnet ner. Lyckades vända det till min fördel i huvudet och åkte tillbaka till hotellet, åt och förberedde oss för tidig morgon. Kl 22 plingar det till i min telefon. Ett mess på italienska, och redan innan jag hunnit leta upp en översättning på det så anar jag vad det står. Tävlingen inställd.
Ovädret hade tydligen orsakat rasrisk i bergen och dagen efter var prognosen åska i bergen, så de kunde inte garantera åkarnas säkerhet. Min första känsla var en enorm besvikelse. Efter ett tag så tänkte jag på arrangören. Knappast att de ställer in för skojs skull, antar att det är tungt att ta ett sådant beslut så nära inpå start. Så nästa tanke var - skönt med lite sovmorgon och vi cyklar väl en sväng ändå?
Blev en fin cykeltur med Petra (killarna hade mer bråttom och körde själva) och vi avslutade med pastapartyt som arrangörerna bjöd på. Så det blev ungefär som ett bra motionslopp - vi fick ett fint "start pack" fin cykling med trevlig stämning (även om det blev kortare så vi hann tillbaka innan ovädret drog in) och mat efteråt - med vin om man önskade.

Tyvärr med en besk eftersmak då min cykel blev stulen. Så där tog min säsong slut onödigt snabbt, dessutom har jag ingen cykel att köra på i skogen. Jag tycker att alla idioter som ens funderar på att stjäla något ska tänka ett varv till, ta en kurs i empati och faktiskt fundera på hur de själva eller deras när och kära (om de nu har några) skulle reagera.
Valt att inte låta detta förstöra resten av min semester,utan fokuserat på det som varit bra så mycket det går.
Men cykelmål framöver vet jag inte, det återstår att se när jag vet vad det blir för cykel framöver.

50 shades of blue

Efter jag fick sadeln i magen förra söndagen så ser den numer ut som en topografisk karta med höjdskillnaderna markerade i olika färger. Några andra blåmärken i olika nyanser blev det också den dagen. Denna vecka blev utan träning på vardagarna då T var ute och reste. Tog igen det med mtb på både lördagen och söndagen, vilket resulterade i påfyllning på blåmärkena... I lördags testade jag att lägga mig hårt på en stenmur och igår var vi på Isaberg och cyklade, där la jag mig i en hårnålskurva i skogen (där hade jag bättre landningsteknik). Efter alla år på två hjul i skogen har jag alltså fortfarande svårt att hålla på hjulen...
Isaberg var en ny upplevelse. Väldigt fin cykling, och badplats så E och jag kunde bada medan T cyklade. Sedan cyklade jag upp till toppen innan vi åkte hem, bara för att jag ville testa backpass, om vaden accepterade det. Och det gjorde den! Resten av kroppen idiotförklarade hjärnan. Det var ju ändå årets varmaste dag och dryga 30 grader varmt. När jag kom upp till toppen fick jag inte bara utsikten som belöning - det var ett par i en cab som precis skulle köra ner "Bra jobbat" sa det. Blev sådär jätteglad, för jag höll verkligen med!
Isaberg är väl värt ett besök, finns massor av stigar (jag har många kvar att upptäcka) men även andra aktiviteter om man vill göra något annat än att cykla.

X-cup Småland #3, Värnamo

Efter förra helgens fadäs, då vi hade en DNS och en DNF så fick vi hitta på något kul denna helg istället. Det blev smålands x-cup, nytt för mig. Dagens tävling var i Värnamo, ett ställe som jag tävlat på kanske en eller två gånger och det var för närmre 20 år sedan.
Tyvärr hade jag ingen möjlighet att skaffa ny kedja under veckan, så beställde en men leveransen blev försenad. Men T var snäll och lånade ut sin cykel så jag kunde köra. Var där i gott om tid innan start, så hann testa lite av banan. Missuppfattade på ett ställe så testade lite som vi inte skulle köra. Erkänner att jag inte blev ledsen när jag slapp den biten - det var lite trixigt.
Valde B- och C-spår överallt, men på ett ställe fanns det inget alternativ. Fegade när jag testade banan, men under loppet så såg jag att alla andra körde så då gjorde jag med det. En gång. Vikten långt bak o rullade ner. Slutade med att jag fick vikten för långt bak och slog sadeln rätt hårt i magen. Ville absolut inte bryta, så tänkte att minst ett varv, som blev tre totalt. Hade några sekunder tillgodo, så hade hunnit ut på ett sista men kände mig rätt nöjd. För många kilo att släpa på och total avsaknad av backträning. Backträningen får vänta tills vaden känns 100%, men det börjar bli dags att förbättra mig i uppförsbackarna om jag vill vara med att leka - det är så ensamt att harva runt typ sist.

X-cup #5, Höör

X-cup i Höör blev en kort historia för mig. Vi kom iväg sent hemifrån, så det var i princip bara att rulla till start direkt. Vill ju gärna komma dit innan starten går, så var faktiskt där flera minuter innan.
Som vanligt är starten en megalång backe och när vi väl kommer in i skogen så är det bara att ta kölapp och vänta på sin tur i spåret. Lagom till att det börja lossna så drar jag av kedjan. Det var en positiv överraskning för mig att det var såpass många bakom, så jag fick vänta lite innan jag kunde hämta kedjan i spåret.
Tog mig tillbaka till start och fick hjälp att sätta ihop den. Gav mig ut i spåret men märkte rätt snart att det var något som inte stämde då växlarna inte funkade. Upptäckte att kedjan ju var alldeles för kort, och mycket riktigt, ungefär 1 dm kedja låg kvar på brottsplatsen.
10 minuters tävlingstid var väl inte vad jag planerat den dagen, men det är sådant som händer. Men väldigt sällan, tror att det är andra gången jag drar av en kedja så det borde jag väl slippa ett bra tag framöver.

X-cup #4, Hörby

Fjärde deltävlingen av årets X-cup avgjordes i Hörby. Faktiskt så är den banan en av anledningarna till att jag valde att köra X-cup i år. Jag körde den i höstas på ett motionslopp och gillade den såpass mycket att jag ville köra den igen.
Dagen till ära var det sol och varmt, och jag kom i tid till start.
Fortfarande strul med vaden och vidare upp i höften, så jag hade väl inga större förhoppningar på bra placering. Men målet var att hinna köra tre varv.
Starten gör att fältet självseedas, en lång backe sprider ut fältet ordentligt. Tyvärr för min del eftersom jag har mindre bråttom i uppförsbackar än i skogen. Det blev mycket väntan på första varvet, då det bitvis var svårt att komma om. Men en bit in på varvet så kommer jag ikapp Maria från Hässleholm. Vi körde rätt jämnt, hon var starkare uppför och jag trivdes bättre där det var lite knöligare. Vi turades om att ligga före i spåret, båda ville väl checka av styrkor och svagheter för att veta vart man skulle avgöra på slutet.
Vi kom ut på tredje varvet med marginal, så det målet uppfylldes. Jag såg till att ha en lucka så hon inte kom om innan en långbacke, så kunde jag dryga ut lite utför. Visste att hon var starkare på sista biten så ville ha lite lycka där.
Gjorde något misstag och fick stopp, men hon kom inte rik förbi en medtävlare som jag hade passerat, så jag hade luckan som jag behövde på slutet, och denna gång var sekunderna på min sida.
När jag gjorde min första tävlingssäsong (för 20 år sedan) så vann hon alltid över mig, och jag tyckte att hon var omöjlig att slå. Minns hur glad (och överraskad) jag var första gången jag var före henne i mål.
Så det var lite nostalgi, och mycket roligt, att tampas igen i spåret.
Efter tävlingen var det till att ta farväl av min gamla cykel, som har flyttat till nya ägare. Jag får alltid lite separationsångest när det är dags att göra sig av med någon cykel, så det är lite jobbigt. Men gillar min nya vapendragare skarpt, så lär ju inte köra på något annat ändå sedan.

Västerport Challenge 2019

Västerport Challenge är en kul grej i WOCs regi, man cyklar så många varv man vill under ett antal timmar, sex timmar tror jag att det är. Med start kl 8 så kunde vi dela upp det så T var iväg innan E och jag ens hade vaknat. Han cyklade sex varv på banan, sedan kom han hem o jag cyklade dit.
Körde ett varv med M, sedan fick jag jaga sonen hennes. Jösses vad bråttom han hade, och ändå har han inte hållt på särskilt länge. Kul att se. Det blev samtidigt pers på banan för mig, vilket förvånar mig lite. Ryggen känns inte bra, men iofs, det som känns bäst är ju att cykla i skogen. Men jag tror inte att det var sådan här cykling sjukgymnasten tänkte sig när han föreslog att jag skulle cykla lite...
Nåväl, fick in ett par timmar på cykelkontot iaf, och det är jag tacksam för.

Pearl Izumi MTB, Uppsala

19/5 var det race i Uppsala. Hade tänkt köra korta motionsklassen, men T ville köra långa (två varv på samma bana) så plötsligt var jag inte bara anmäld i långa utan även i tävlingsklass. Känns inte riktigt som att formen är tävlingsmässig än, men arrangören hade separat Damstart, vilket jag ville gynna även om jag misstänkte att det skulle innebära en jumboplats för mig.
Anledningen till att vi öht valde att köra var för att vi var bjudna på (en mycket trevlig) fest i Stockholm dagen innan, så vi hade ändå planerat att tillbringa större delen av helgen i Uppsala.
Veckan innan race kulminerar smärtan i min vad som bråkat på sista tiden. Fick behandling och tejpning, vilket hjälpte tillräckligt. Men försökte ändå att inte gå ut för hårt. Hade ett tidsmål, att komma under 3 timmar.
Banan känns nästan som hemmabana, cyklade nästan alla stigar med fatty när vi var upp i julas.
Kände direkt att alla andra var tusen gånger starkare än mig, så jag släppte nästan direkt. Försökte hålla mitt tempo och disponera kraft för tre timmars jobb. Större delen av första varvet så cyklade jag med ett stort leende på läpparna - jag gillar verkligen min nya hoj!
Blev tröttare o tröttare och tänkte att det räcker med ett varv, men sedan tänkte jag att jag behövde träna mitt pannben och ville ha känslan av att vara nöjd efteråt. Kändes ok att gå ut på andra varvet, och höll energin i drygt två timmar. Stannade vid kontrollen i Sunnersta och fyllde på lite energi för att orka upp för backen andra gången. Men kroppen tyckte att den gjort sitt och på vägen tillbaka mot slottet var väggen ett faktum. Motionsklassen började komma ikapp och något frågade lite oroligt hur det var när jag stod dubbelvikt över cykeln efter att ha kräkts i en uppförsbacke. Fick lite medlidande när jag sa att det var lugn det var bara väggen.

Nu var alla tidsmål som bortblåsta, varje avklarad kilometer var en seger. När jag närmade mig slottet för andra gången så insåg jag att jag skulle komma i mål på en tid strax över tre timmar. Surt, men samtidigt är jag glad att jag inte bröt efter första varvet. Massage ingick i startavgiften, vilket jag nyttjade innan jag åt (det ingick mat också). Rullade hem till mamma och kunde sova lite efter att ha duschat - så trots väggen kände jag mig rätt ok på kvällen tack vare god återhämtning.

Trots allt så är jag nöjd. Tiden är inget att hurra för, men kropp och knopp höll i över två timmar, och återhämtningen funkade bra. Det tar tid att komma tillbaka efter alla smällar senaste åren, men uppenbarligen går det på rätt håll.

Ihretrampet MTB

Ihretrampet är ett motionslopp som funnits så länge jag har varit aktiv cyklist, vad jag vet. Jag har deltagit några gånger, men nu är det några år sedan sist. I år var det en nyhet, de hade fixat en mtb-slinga "i skogsmiljö".
Cyklade upp till Ihre, vilket tog ungefär 50 minuter. Var lite seg på morgonen så kom iväg senare än tänkt, så det var troligen rätt många som gett sig iväg. Men lyckades komma iväg samtidigt som Peter så hade sällskap hela vägen.
I överlag fin bana, några ställen som det uppstod tveksamheter och några "stigar" som var lite väl mycket skogsmiljö. Var ute ungefär en timme och en kvart innan vi var tillbaka vid start. Det blev en korv där för att fylla på energi innan jag cyklade hem, i regnet som kom.
Dagen innan hämtade jag min nya cykel, som direkt fick bekänna färg. Och den fick med beröm godkänd 😊

X-cup #2 Mölleröd

Idag var det dags för race i form av X-cup. Efter en lång period av sol och värme så drog regnet in igårkväll och det höll i sig under hela dagen idag, vilket gjorde dagens övning till en lerig och blöt tillställning.
Första X-cup blev DNS för min del då resten av familjen var sjuka, och jag valde sovmorgon istället då. Men idag var två av tre på startlinjen.
Eller startlinjen och startlinjen... Jag missbedömde tiden och lyckades möta hela gänget i startbacken... Rullade ner till start och över startlinjen så jag fick köra samma som alla andra. Fördelen med att starta något efter alla andra var att jag som omväxling kände mig stark i startbacken. Nackdelen var köandet på stigarna. Tänkte att jag skulle försöka få till ok varvtider så jag kunde jämföra dem i alla fall.
Hade testat större delen av banan innan, men vad hjälpte det när det bara var lervälling när vi tävlade? Nåväl, trampade på och trampade om folk lite då och då.
På sista varvet sa huvudet ifrån, och jag var klok nog att lyssna. Sänkte ambitionerna (och farten), vilket först var rätt jobbigt men i mål kände jag mig nöjd. Nöjd med cirka 75% av rejset och tar det med mig. Jämför jag med för ett år sedan så märker jag stora framsteg, och det är ju det jag vill ha.

Testcyklat

Idag var det testcykling på Ryssberget, så vi for dit efter jobbet. Från varsitt håll.
Blev både test av Trek och Lapierre, heldämpad förstås. Som någon sa "man ska inte titta på valpar om man inte planerat att skaffa hund". Bra sugen på en ny cykel nu...
Testade även elcykel i skogen - himla häftig upplevelse! Hade jag haft obegränsat med pengar, tid att cykla och förvaring så hade jag gärna haft en sådan också!

Gran Canaria

Vi var på Gran Canaria förra veckan - ett väldigt smart drag kändes det som! Kanske inte på flyget, dryga fem timmar med en aktiv fyraåring med bara några timmars sömn i kroppen är i sig en utmaning, men väl på plats njöt vi i fulla drag alla tre.
Vi hade bestämt vilken vecka vi skulle åka och ungefär vart, men bokade rätt sent. I slutändan blev det det ställe som hade varmast pool, vilket också var bra. Det blåste rätt mycket på stranden så det blev mer poolhäng än jag trodde.
Självklart fanns cykling med på schemat, men vi hyrde cykel istället för att ta med.
Jag fick äran att ta första passet. Njöt av att cykla i kortkort och känna solens värme. Upp i bergen chansade jag och tog en stig, som visade sig inte var världens bästa cykelstig. Men gnetade på (borde ha vänt) och det blev varmare och varmare. Toppnotering på 36 grader, obefintligt med skugga och vattnet slut - och jag med. Stretade på, och släpade upp cykeln för en vägg (kändes det som). På toppen träffade jag ett engelskt par som idiotförklarade (med beundran i rösten) mig som släpat med mig cykeln där. Men de bjöd på vatten och jag orkade ta mig till civilisationen igen. Andra pass blev desto trevligare (med både toppar och dalar på alla sätt) och i slutänden fick jag en bra träningsvecka.
Sista dagen hade jag inte räknat med att cykla då vi var på utflykt (såg delfiner och en val). Låg och pressade vid barnpoolen medan E blev skrynklig som ett russin av allt badande. Plötsligt dyker T upp och skickar ut mig på en sista runda. Trots att benen var som spaghetti och vägrade trampa uppför backarna så blev det en sådan där runda som gav mycket. Glädje att cykla, klarade lite svårare tekniska grejer och vågade utmana migsjälv. Lämnade tillbaka cykeln med ungefär en kvart tillgodo och kände mig nöjd.
Hyrde bil och var upp i bergen en dag, hittade en stigning som T blev väldigt lockad av. För egen del var jag rätt nöjd med att åka bil uppför, samtidigt som utmaningen lockar. Inser dock att jag behöver typ en miljon växlar för att orka ta mig upp!

Bräknetrampen MTB 19/5

Sent omsider, en rr från Bräknetrampen.
Bräknetrampen är ett motionslopp med flera olika distanser, allt från 15 mil till kortaste sträckan som som är någon mil. Jag har kört en 9-milsvariant på racer några gånger, men i år testade jag mtb-sträckan för första gången. Planen var egentligen att vara hejarklack, men när T erbjöd sig att köra fattyn med Junior i barnsitsen så jag kunde få köra i mitt tempo så hade jag svårt att låta bli.
En kvart innan annonserad start ropade de ut att vi skulle ställa upp oss. Höll på att utfodra Junior med banan men tänkte att det var gott om tid. Plötsligt drar första startgruppen iväg, så jag fick hastigt och lustigt rulla fram till starten för att hänga på andra startgruppen, som startade lite senare.
Uppvärmningen hade jag lyckats glömma bort, så det var stumma ben direkt. Jag försökte att hålla igen, eftersom jag visste att jag skulle få betala dyrt om jag körde för hårt. Gick rätt bra, hittade lite ryggar som jag försökte hålla. Tackade först nej när jag fick erbjudande om att köra om i skogen, men sedan kunde jag inte hålla mig utan körde om och bara njöt av stigarna.
Så såg jag en tjej längre fram som jag ville om, sedan en till... När jag kom i mål kände jag mig nöjd med min insats. Det har inte varit mycket fysisk träning under våren, men det gäller ju att få ihop alla delar och huvudet funkade såpass bra att jag körde fortare än jag tänkt och trott jag skulle klara. Men visst, jag fick betala för det också med lång återhämtningstid. Men jag är nöjd med kvittot jag fick på den mentala biten. Det gav mersmak.

Kanonloppet 30 km

Till och med Junior tog sovmorgon igår, men strax före kl 9 så föreslår T att vi ska köra Kanonloppet. Start till och med klockan 10, i Mörrum... Blev lite stressigt, och vi tog bilen dit. T på fatty, med Junior i barnsitsen. Han hade lite sega ben efter att ha kört Billingeracet i lördags, men ändå fick han dra det tyngsta lasset större delen av rundan. Vi bytte på slutet, och jag fick känna på hur det var att skjutsa på fatty (har ju haft Junior på min gamla 26" MTB innan). Mycket stabilare, kändes riktigt bra!
Vädret var varmt och skönt, riktig försommar med blommande träd och doftande syrener.
Skönt att inte känna någon press, utan bara kunna njuta av rundan och slippa känna stress över att bli nedsatt av polleninvasionen.
I mål fick vi varsin plakett, även Junior för arrangörerna tyckte att han varit duktig som åkt med runt.
Efteråt fick jag lite egentid och cyklade en liten omväg hem.
Kvällspasset blev studsmatta och hoppa i poolen.

Etna Marathon

För lite drygt tre veckor sedan bestämde jag mig för att cykla Etna Marathon. Banprofilen skvallrade om en tuff bana med många höjdmeter, men i övrigt verkade det vara en häftig upplevelse så jag blev väldigt sugen på att köra.
Igår var planen att montera ihop cyklarna och cykla bort och hämta nummerlapparna och samtidigt kolla början och slutet. Hotellet låg ju bara ett par kilometer från start. Inser att vi borde kollat hur många höjdmeter det var också... Det blev bara att testa cykeln lite i backen utanför hotellet.
Alla tjejer som körde längsta distansen fick stå allra längst fram vid startrepet, tillsammans med en handfull urstark killar. Så hade lite koll på hur många tjejer som startade i alla fall.
Starten gick på en nästan platt gata i flera meter innan vi svängde upp i startbacken. Sedan gick det uppåt i kanske 5 km innan det planade ut lite innan nästa klättring.
Jag har lärt mig att när skogsvägarna är stensatta så blir det brant. Någonstans i början var det en skylt som varnade för 20% lutning, där blev det stopp, många som gick så det var bara att göra detsamma. I övrigt var det hyfsat snälla uppförsbackar som i överlag var cyklingsbara (även om jag var lite för trött ibland). Nerför var rena drömmen, singletrack med varierande branthet, lavastenar på sina ställen och lite drop här och var. Hade bra flyt där, såpass bra så det faktiskt var några som ville bli fotade tillsammans med mig efteråt och de öste lovord över mig (lät det som, jag är inte jättebra på italienska).
Och såklart, cyklar man på Etna så är det en hel hög med lavafält man cyklar över. Känns som ett riktigt månlandskap. Riktigt häftigt var det när man såg en snöklädd topp sticka fram mellan lavastenarna på något ställe.
Molnen hängde tunga vid start, lite efter start började det åska och blixtra. Sedan kom regnet, som bara vräkte ner. Jag var glad att jag hade mina armvärmare, annars hade jag nog frusit mycket mer. Och att det regnade medan jag klättrade, så jag fick lite värme inifrån. Regnet slutade sedan, och vid målgång var det sol - härligt!
Jag hade en bra känsla hela loppet, och huvudet var med mig. Träningen är ju som den är, men jag gjorde vad jag kunde och kände mig mycket fräschare vid målgång än vad jag hade förväntat mig, så blev lite nyfiken på min placering. Kom 6:a i min klass, pris till de fem första så då cyklade vi tillbaka till hotellet och njöt lite av solen.
Hade trott att det var en engångshändelse att jag körde detta lopp, men jag kan absolut tänka mig att köra det igen. Sedan om det blir så ska jag låta vars osagt, det finns ju fler utmaningar här i världen.

Grevaloppet 2017

Idag var det dags för Grevaloppet i Karlskrona. Kändes som det var nyligen, men det är nästan ett år sedan sist. Banan var lite omgjord sedan förra året, det var någon ny stig. Blev lite förvirrad när jag kom dit, för det var inte riktigt tillkört så man såg inte direkt vart man skulle ta vägen.
Vi började med en startloop sedan kördes det två varv på banan, vilket blev totalt cirka 30 km och det blev ungefär 200 höjdmeter. Temperaturen var +18 °C och det kom lite regnstänk, men det blev aldrig så mycket så att det störde, mer än att glasögonen blev lite prickiga och immiga.
Det är rätt mycket stig på varvet, vilket gör att bristen på träning i just skogen märktes väldigt väl. Förra året minns jag att jag hade bra flyt i skogen men i år kändes det att jag inte alls hade samma fart. Men det positiva jag tar med mig är att jag faktiskt kunde cykla upp för de lite mer tekniska backarna i skogen och det kändes bra. Just att det är så mycket stig gör att man tvingas att fokusera på det man gör och inte kan sitta och fundera på en massa annat under tiden.
Jag kände mig seg i kroppen första varvet, pulsen drog iväg och det var tungt. Men hade i huvudet att det var ett motionslopp, jag gör det för att det är kul och för att få ett bra träningspass och jag var medveten om att jag kände mig lite hängig i början av veckan.
KÄnde mig lite missmodig när andra damen gick om mig och jag inte orkade hänga på, men kune inte svara så la energi på mitt lopp istället för att fundera på vad de andra tjejerna höll på med.
På andra varvet så hade jag några bakom mig, mer eller mindre nära beroende på terräng, så sista biten låg jag på lite, ville absolut inte bli omcyklad på slutet.
Kände mig rätt nöjd när jag stängde av klockan vid målgång, klarade mig precis under 2 timmar. Hade inte kollat något på klockan så hade ingen koll. Men känns alltid bättre att komma in precis under en heltimme.
Hann med lite före-och efterracesnack innan jag drog mig hemåt, trevligt även om det var lite i kyligaste laget.

Resultat

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möh, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!

Serpentiner

Cyklade uppför en backe igår. För ett år sedan hade jag tyckt att det var löjligt jobbigt, nu tyckte jag att det var helt ok. Fast jag tycker fortfarande att det är roligare att cykla nerför.

Muren

Förra helgen cyklade vi upp till en topp. Uppför hur länge som helst sedan nerför samma sträcka. Lite knöligt, så fick testa på min stackars tumme som protesterade lite. Halvvägs ner skuttade det ett rådjur framför mig, spännande.
Lite fika när vi kom ner till startpunkten igen, precis vid Muro di Sormano, en klassisk stigning som varit med på Girot.
Och innan jag riktigt tänkt igenom konsekvenserna av mitt uttalande så kläcker jag ur mig "den vill jag testa". Tog typ 5 minuter att rulla ner till start, sedan vände vi cyklarna och cyklade. Uppför, uppför och uppför. Varje höjdmeter var skriven på asfalten, och ibland var markeringarna löjligt nära varandra. Temperaturen var lite över 30 grader och jag kämpade och pustade. Kände mig inte direkt som någon bergsget när jag såg ödlorna springa framför mig, säkra på att inte bli överkörda trots att de bara var ett fåtal centimeter framför framdäcket.
Jag tog tid på mig att "njuta" av stigningen. Såhär en vecka senare har jag glömt exakt hur tungt det var, men jag har inte glömt att jag faktiskt fixade att ta mig upp!