Det känns ofattbart att Junior funnits hos mig lika länge som jag var gravid. Graviditeten känns väldigt avlägsen, mest jobbigt att tänka på den tiden.
Det är ändå fantastiskt hur mycket han har lärt sig och utvecklats på den här tiden, som nyfödd så börjar man ju verkligen från scratch...
Har inte så mycket att jämföra med, och alla föräldrar har ju en benägenhet att framhäva sina egna avkommor som försigkomna och allt vad det är. Jag är iaf fascinerad av att Junior är lättlärd (utom möjligtvis när det gäller varma element...) och är glad i grunden. Trevliga egenskaper.
Min kropp är nog inte riktigt tillbaka där den var innan graviditeten, men eftersom Junior accepterar att hänga med både när jag springer och cyklar så har jag egentligen bara latmasken att skylla på...
