tisdag 31 mars 2015

Var god stör

Under de senaste månaderna har jag upplevt ett fantastiskt stöd. Jag är tacksam för alla som hört av sig och hjälpt (hjälper) mig på olika sätt.
Jag får också höra att det finns de som inte vill störa i sorgen. Jag lever med detta 24/7, och periodvis är det outhärdligt. Att då få ett sms eller en hälsning, om vadsomhelst egentligen, är inte att störa, det är att erbjuda mig en mikrosekund av någonting annat. Orkar jag inte läsa/svara så låter jag bli. Jag har inte en chans att veta vilka som tänker på mig om de inte talar om det för mig...

söndag 15 mars 2015

Some die young

Vi var lyckliga. Även om jag var less på att vara höggravid och svullen som en vattenmelon så var vi lyckliga. Vi såg fram emot den kommande julen som innebar långledigt, och sedan skulle ju vår son komma till världen (ja, vi visste att Junior var en han).
Vi gick och la oss som vanligt på söndagskvällen, och jag räknade ner. Bara fem arbetsdagar kvar... Var så nöjd över julklappen jag hade beställt till Henrik och såg fram emot att få lägga tid och energi på familjen.

Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Någonstans blev det så fruktansvärt fel.

Henrik gjorde mer än vad de flesta hinner/orkar med, han höll ett högt tempo men var ändå pigg och glad. Speciellt när jag var gravid hade jag svårt att hänga med i hans tempo, och jag brukade skämta om att om barnet fick hans ork och energi så skulle jag få det tufft. dessutom var han nästan alltid frisk, så jag sa att jag hoppas att barnet får dina gener vad gäller hälsa.

Som sagt vi gick och la oss som vanligt, men till skillnad från alla andra dagar så vaknade inte Henrik mer.

Det finns inte ord som kan beskriva orättvisan, smärtan och grymheten.

Don't leave me, don't go away
Stay near me for one more day
You know my love will never die