5 km

Ett av mina mål för i år var ju att springa 5 km under 30 minuter. Tanken var att jag skulle göra det på Olofströms höstlopp, men det blev inte så. Istället sprang jag 2 km med Emil, som startade i tävlingsklass för första gången (mest för att vi inte kom iväg i tid så vi hann inte dit innan knatteloppet). Emil gillade banan som gick i skogen, drog iväg som en avlöning när starten gick och blev irriterad på de som sprang snabbare... Men han hade roligt och jag med. När det var prisutdelning så visade det sig att han kommit på tredje plats! Det såg rätt kul ut när han stod på pallen, ungefär en halvmeter kortare än de andra killarna.


Min löpning har gått lite bättre under hösten, oftast. Men hälsan har strulat lite så det har blivit många bakslag. Förklaringen kom bara några dagar efter jag faktiskt klarat av att springa 5 km och ju nått åtminstone en del av målet. Borrelia. Så nu, efter genomgången medicinkur, räknar jag med att få hålla mig frisk och hoppas på att det blir ordentligt kallt innan det kommer snö, så det blir färre fästingar.

Barfotalöpning

Efter cirka tre veckor med dagisbaciller så har jag äntligen fått till en bra träningsvecka. Semester i värmen hjälpte helt klart till, även om det kändes lite tröstlöst i början.
Testade att springa ett par kilometer barfota, på sandstrand. Började med att gå över en stor sanddyn, så fick upp pulsen (och trötta vader på köpet) bra, sedan var det bara att välja underlag, hur hårt jag ville ha det. Kroppen protesterade såklart, med ett löpsnitt på 2 km/månad så vore det konstigt om den inte protesterade... Men inga gamla skador han göra sig påminda, och höll mig till mina typ 2 kilometer, så hann inte bli alltför smärtsamt heller. Avslutade med ett dopp i Atlanten och kände att mig privilegierad att få uppleva ett pass som gav energi.

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!

Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!

Spurtade till mig en tiondeplats.

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.

Uppdaterad

Idag shoppade jag nya löpardojor. Tyckte att de gamla kändes långsamma, så var lite sugen på att byta märke, men det blev samma märke men en annan modell. Det var nog mer att mina gamla var rätt slutkörda. Jag köpte dem när jag gjorde Tjejklassikern 2013, sedan har de hängt med på några lopp och nästan all löpträning sedan dess. Tre swimrunlopp har de hängt med på, och lite swimrunträning inför två av loppen (hoppade ju över den träningen inför racet förra helgen), så de skorna kan pensioneras med gott samvete.
Nu ser jag fram emot att testa dem!

Skärgårdsutmaningen 2017

Igår kväll bestämde vi oss för att köra Skärgårdsutmaningen i Söderhamn, P och jag. Har inte tränat swimrun sedan vi gjorde Skärgårdsutmaningen förra året, men kände mig trygg med att jag skulle fixa det, även om vi inte hade några förhoppningar om någon bra tid.
Det regnade hela dagen och temperaturen i luften var cirka 12 grader, temperaturen i yttre skärgården var någon grad varmare medan vattnet i sjöarna var rätt behagligt.
Det hade även regnat mycket innan tävlingen, ungefär 100 mm sedan igår.
Vi tog det väldigt lugnt i starten, joggade runt första löpsträckan i behagligt tempo. Första simningen kändes helt ok, men tog tid. Jag har simmat i öppet vatten en gång sedan tävlingen förra året och P hade lite nya grejer som han inte hade hunnit testa innan som skulle grejas med.
Vi kände oss rätt ensamma på banan i början när vi sprang, men såg andra lag på löpningen. Den längsta löpningen var på cirka 4 km, först i skogen sedan grusväg. Sprang långsamt men sprang hela grusvägen, och vi märkte att vi var starka i löpningen då vi tog oss förbi ett lag och fick kontakt med ett annat. De andra var starkare i simningen så vi hade koll på varandra hela vägen till mål.
Efter den längre löpningen så var det dags att simma lite i havet. Iskallt! Gjorde lite ont att stoppa ner ansiktet i vattnet, och det var lite vågigt, så både den och nästkommande simning var tuffa. Sista simningen var lång, men vi matade på. Kunde vada en del av den simsträckan, då vi drygade ut avståndet till laget bakom, medan de framför oss var snabba simmare och försvann i fjärran. Sista löpningen var på 400 meter och då kunde vi inte göra så mycket åt resultatet utan njöt mer av vår prestation.
Banan var lite omlagd sedan förra året med några fler simningar = fler upp- och igångar i vattnet. Det var även obanad terräng på några ställen, så även om det inte är så lång sträcka så tar det tid att ta sig fram, även för de bästa.
I år gjorde regnet banan lite tuffare, stigarna var översvämmade och vi sprang bitvis i ankeldjupt vatten. I en uppförsbacke trodde jag först att vi sprang i en bäck men det var visst regnvatten som rann... På något annat ställe var det plötsligt lårdjupt, en liten skogsbäck hade tydligen blivit både bredare och djupare än tidigare.
Men humöret var på topp och jag hade roligt. Det kändes helt ok på både löpningen och simningen, och naturen var fin. Vid målgång blev vi varmt välkomnade av arrangören och sedan bjöds det på bullar och innan jag insåg att jag frös så hade jag en filt över axlarna.
Det var riktigt skönt att duscha varmt efteråt, fast jag erkänner att jag saknade förra helgens efter-race-spa litegrann...

Blodomloppet 2017

Ännu en målgång på Blodomloppet i Karlskrona. Börjar bli tradition att springa med P. Eller nästan i alla fall, vi gjorde det förra året också.
Efter att ha kört en ultralång maraton med dagisbaciller senaste månaderna så har jag nästan inte tränat alls. Förkylningar har avlöst varandra och några gånger var jag sängliggande, ovanligt för att vara jag.
Så i år var målet att springa hela tiden vilket ju kräver att man disponerar loppet. Höll koll på kilometertiden, och innan start gissade jag på en tid på 1.02.30. Missade den med 10 sekunder men sprang hela tiden. Så trots att det tidsmässigt var ett av mina sämsta millopp så är jag nöjd, jag fixade en mil på nästan bara pannben.
Junior hade det jättebra under tiden för han fick följa med på orienteringsträning och köra tvättmaskin. Jag är väldigt glad och tacksam för att jag har så snälla vänner som tar med honom på olika saker. Om han får möjlighet att prova på många olika saker så är det lättare för honom att hitta sin grej.

Tillbaka i löpardojorna

I lördags undrade jag vad jag pysslade med. Astungt! En kilometertid som kändes toklångsam, och jag kände mig svag.
Idag blev det den vanliga rundan med barnvagn. Trots att jag var toktrött så kändes det lättare än vanligt. Sicken överraskning att asfalt är lättare att springa i än sand... Orkade till och med springa uppför sista backen. Så idag fick jag belöningen för att jag tog mig igenom lördagens race.

Åhus trail run 2017

Anmälde mig till Åhus trail run för ett par veckor sedan, tänkte att det kunde vara en kul grej att göra. Det är ju fin natur i Åhus, så jag tänkte att jag skulle njuta lite av omgivningen, och skaffa barnvakt så jag kunde springa utan barnvagn som omväxling. Det var orientering på samma ställe, så N var ju den perfekta barnvakten för dagen!
Alltså, det där att njuta av omgivningen, det kunde jag ju pyssla med efter loppet... Det var en tung bana. Om det inte var lös sand så var det uppförsbacke, typ. Kände mig klen, men nerför gick det faktiskt bra. Många fegade och trippade ner försiktigt medan jag är kanske lite latare och älgade på istället, bara släppte loss benen så fick de ha fri fart. I någon backe var det smalt, så jag fick hålla igen bakom, det var mycket jobbigare än att utnyttja lutningen.
Banan var bitvis smal, bitvis jättebred. Med runt 500 startande så hade det inte gjort något om 5 km-klassen hade startat kanske 10 minuter efter 10 km klassen (som sprang två varv på samma bana). På de breda partierna var det förstås trevligt att det var många ute, men på de smala så blev det väldigt trångt.
Jag blev glatt överraskad när jag kollade resultatet, var på den övre fjärdedelen i listan, det var oväntat!

Junior fick prova på att orientera, det var en snitslad bana för de minsta. Tur det, jag är inte jätteduktig på orientering... Han tyckte det var roligt, och han fick både äpple, dricka och popcorn i pris vid målgång.

Nya mål

Hastigt och lustigt så har jag nya mål. Ett i omedelbar närtid (nästa vecka), ett lite längre fram och ett ännu längre fram.
Nästa vecka ska det springas, kanske mer länge än långt. Men tror det kommer att bli en bra dag i skogen, dessutom kommer jag få trevligt sällskap . Inga tidsmål ( i nuläget) bara ut och ha roligt!
Och en morot att komma igång igen efter sjukdom.

Skräppost och missade mål

Skräpposten, det är en mapp som jag inte brukar engagera mig särskilt mycket i, men nu väntar jag på ett mail så jag kollade den. Tydligen hade jag fått mina bankkonton låsta, enligt mail som låg i den mappen. Mailen var från oktober och det var från banker som jag inte är kund hos. Redan i ämnesraden hade de misslyckats med en korrekt svenska. Trovärdighet 0 mao.

Mitt träningsmål, det är tyvärr nerlagt. Just den utmaningen, att springa onödigt långt ett visst datum, det har jag lagt ner. Och i samma ögonblick som jag bestämde mig för att hoppa över det så kände jag mig lättad. Jag behöver inte känna någon stress för att jag fortfarande är sjuk, och behöver inte börja för tidigt  med att pressa mig.
Men för att inte bli helt förslappad så har jag satt upp lite andra mål. Några i närtid (löpning) och något lite längre fram, men där har jag inte bestämt mig riktigt än. Beror på om jag får det där mailet snart också...

Milen

Hade barnvakt idag, så tog mig runt milen till fots, mestadels joggandes. Mycket grusväg och lite asfalt. En bit som jag cyklade en gång för massa år sedan, så kändes ju som nytt. För jättelänge sedan delade jag ut post där, men att det var en lång brant backe, det märktes ju inte när man körde bil. Skymningen föll så jag var rätt motiverad till att inte gå så mycket, eftersom det är väldigt mörkt i skogen när det inte finns några gatlampor.
Plankan på jobbet blev 1,5 minut + 45 sekunder med 15 sekunders vila däremellan. Det var ju också ett sätt att avsluta arbetsdagen... Känns i mer än en muskel nu kan jag berätta!

Planka

När jag kom tillbaka till jobbet efter jul så hade kollegorna börjat göra plankan några gånger i veckan. Klart man hänger på! Men den här veckan blev det bara en gång på jobbet, så jag tänkte att åtminstone en gång till får det bli.
Sagt och gjort, satte timern på en minut och började. Då kom Junior och tyckte att telefonen var en kul leksak och började fippla. Såklart hittade han vart man pausar timern... Blev nog lite längre än den tänkta minuten.
Igår fick P med mig ut i löpardojorna. +5 grader, sol, vindstilla och talgoxar som titifyade, bättre kan det knappast bli. Dessutom barnvakt, så mycket lättare än att springa med vagnen!
Faktiskt så har jag skrapat ihop en träningsvecka som jag är nöjd med den här veckan, känns bra.

Springa?

Letar efter löparformen, går sådär. Men vädret och miljön var i alla fall trevligt!

Backträning

Sprang en runda med JUnior häromdagen, efter hämtning på förskolan. Fick en idé när jag sprang förbi en backe som är jobbig att gå uppför, varför inte springa uppför den fem gånger?
Sagt och gjort, fem gånger masade jag mig upp. Det var rätt jobbigt, och dagen efter belönades jag med träningsvärk i både framsida och baksida lår. Vilket faktiskt uppskattades eftersom jag satt still halva dagen på jobbet.
Att få ihop träningen som ensam vårdnadshavare är inte helt enkelt. I synnerhet när barnet har andra intressen än att sova och gärna håller igång på kvällarna. Nu har jag haft förmånen att ha fått ett uppdrag som är på cykelavstånd. Inte realistiskt att cykla varje dag (så nära är det inte) men det funkar ibland, åtminstone när jag inte stänger av väckarklockan eller något annat oförutsett händer. Bestämt mig för att vara glad för de gånger jag lyckas ta cykeln istället för att känna stress de dagar det blir bilen.

Olofströms höstlopp

Fick erbjudande om barnvakt för att springa Olofströms höstlopp. Varför inte tänkte jag, och anmälde mig till 5 km-klassen. Kände mig inte i form för något längre lopp än så, men såg fram emot ett träningspass utan barn +vagn att kånka runt på.
Joggade ett pass häromdagen för att friska upp minnet hos musklerna, för att göra det mindre plågsamt idag. För vad jag än har för tankar innan loppet att jag ska ta det lugnt så vet jag att nummerlappen lockar fram hornen i pannan.
Vädret var +9 grader och blåsigt. Som tur var gick stora delar av banan i skogen, och där slapp man vinden.
Satte tre mål för dagen:
*ta mig i mål
*springa hela tiden
*tid under 30 minuter.
Det första visste jag att jag skulle fixa, men ville ha något lätt mål också.
Gick ut lite för hårt, så när jag kom till första backen så slog jag av en hel del på tempot, vilket gjorde att jag hamnade lite i ingenmansland. Såg löpare längre fram så det kändes ok att bara hålla mitt tempo. Underlaget var lite knöligt, vilket min fot protesterade över (inte van att springa i skogen längre) men ingen farlig smärta, så bara att lägga fokus på annat och ignorera smärtan.
Efter varje kilometer var det en skylt som talade om hur långt man sprungit, sådant gillar jag. Några framför mig valde att gå uppför backarna, men jag gjorde som jag planerat och kortade ner på steget och sprang upp, och därmed fixade jag mitt andra mål.
Mot slutet av banan var det en längre nerförsbacke där jag lät benen sträcka ut, och fick till en tempoökning på slutet. Sista 200 meterna märker jag hur någon snabb närmar sig bakifrån och jag drar på hela vägen in i mål. Höll på att ramla när jag råkade sätta foten i ett hål, men hade inte hjälpt för tjejen som spurtade förbi var mycket snabbare. Sved såklart, men efter att ha kollat resultatet så såg jag att hon var två i 10 km-klassen o hade en bra tid där. Så kanske istället ska vara glad att jag klarade att utmana henne?
Kom i mål på 29.31, så även målet under 30 min uppfylldes. Det gav en tiondeplats (av 30 i mål) i klassen, vilket såklart känns kul. Att jag dessutom vann på mitt startnummer var bara en trevlig bonus.

Halvklassikern

Här kommer historien om när Sara och jag gjorde Halvklassikern. Det blev en oväntat tuff utmaning, men vi fixade det trots att båda två haft det oerhört tufft privat. Fast jag tror att träningen, loppen och att vi fick möjlighet att umgås hjälpte oss båda att komma tillbaka. Vet i alla fall att jag läkte väldigt mycket under det året.

Allting började egentligen 1/1 2014. Sara, jag och Henrik satt och fikade i ett folktomt Gränby Centrum. Sara och jag försökte komma på något att gemensamt mål, som en anledning att ses och göra något roligt. Det krävs lite planering när man bor 60 mil ifrån varandra.
Jag hade nyligen avslutat Tjejlassikern så jag föreslog Halvklassikern. Men Sara tyckte att det räckte med Tejej till att börja med, så distanserna är rätt överkomliga. Sagt och gjort, vi anmälde oss till simningen och löpningen inledningsvis. Simningen gick sådär, och någon vecka senare fick jag berätta för Sara att jag var gravid och inte skulle kunna avsluta projektet just då. Löpningen fick jag hoppa över eftersom det inte funkade att springa.

Junior var beräknad till januari, så när Sara vann en start till valfritt Lidingölopp så kändes det som att då skulle jag börja min Halvklassiker. Henrik skulle också springa, och jag ordnade barnvakt till vårt ofödda barn och kände att det skulle bli kul. Med supporten hemifrån så hade jag ett personligt mål på hela Halvklassikern, under 10 timmar.
Men två dagar efter vi anmält oss så dog Henrik mycket oväntat, en enorm tragedi. Höggravid som jag var så tänkte jag inte ett dugg på träning eller klassikerlopp just då, men när det närmade sig september så kändes det ok att tänka halvklassiker.

Löpningen gick ok, många tankar i huvudet men någonstans gillade jag att bära nummerlapp igen, tagga och fokusera på ett mål.

När det var dags för Halvvasan så frågade jag Sara om hon ville följa med som support ("Aldrig mer" hade hon tydligen sagt efter Tjejvasan året innan...) och hon inte bara följde med, hon körde runt också, imponerande! Och så var det bara två grenar kvar.

Halvvättern gick rätt bra, en mental dipp, men tog mig igenom den också och blev ännu lite starkare.

Halvsimmet. Inte så lång tävlingstid och det var det första loppet jag klarade utan någon "sorgsmocka".

Jag klarade inte 10 timmar, men jag känner mig faktiskt lugn med det. Jag påbörjade Halvklassikern mindre än ett år efter jag blivit änka och mamma, jag lever själv med Junior med allt var det innebär med träningsmöjligheter, sömn, återhämtning, vardag... Tiden blev 10:28 och jag kom med på topp 10-listan. Jag har tagit tillbaka den delen av mitt liv, och det är jag stolt över.

Dessutom fick Sara och jag kvalitetstid, och hon gjorde en grym insats, och fixade det kanonbra efter sina förutsättningar. Jag tror att vi är lika nöjda båda två!

Snabbaste klassikerna

Lidingö

Halvvasan

Halvvättern

Halvsimmet

Skärgårdsutmaningen

Letade efter ett triathlon som vi skulle köra lag under sommaren. Hittade Skärgårdsutmaningen, swimrun i Söderhamn, istället och kollade med P om han var intresserad. Han hade aldrig simmat i öppet vatten innan, så vi testade en gång innan vi anmälde oss, sedan simmade vi en gång till.
Vi kom dit i gott om tid och kunde spana in vart första doppet skulle ske, var starten var osv. Alla andra såg jätteproffsiga ut, så jag räknade med att bli akterseglad direkt.
Starten gick och Rammstein pumpade ut ur högtalarna, så kändes som ett bra flow. Vi var en liten grupp som gick ner i vattnet samtidigt, men den inledande simningen var bara katastrof. Ingenting funkade och hela idén kändes inte så bra längre. Men så småningom kom vi upp på land och det kändes lite bättre när jag insåg att vi inte var sist. Kommande löpsträcka kändes ok, och när vi kom till första sjösimningen så hittade jag flytet igen. 700 meter och crawl hela vägen.
Klättrade upp på land där vi märkte att vi var starka på stiglöpningen, knölig terräng gav visst fördel åt oss.
När vi skulle simma över nästa sjö blev vi förvirrade. Dimman låg tjock över sjön, och vi kunde inte se några markeringar, trots att det bara var 250 meter som skulle simmas. Vi simmade ut i sjön och hoppades på att se något. En sjö som var full av näckrosor, så det blev en liten extra utmaning... Fick syn på markeringen och navigera de om. Lagen bakom slapp på så vis simma den extrasvängen...
Vätska, bulle och dags för längsta löpningen. 1,5 km stig följt av 3 km grusväg som ledde till havet. Där delade sig banorna, långa på ett håll medan vi vände norrut på korta banan. Svinkallt!
Försökte veva på så gott jag kunde för att få komma upp igen, men det var rätt strömt så kändes som jag inte kom någon vart.
Sprang över en ö innan det var dags att bada igen. Sprungit ikapp ett lag i vår klass, men visade sig vara Ångbåten med kompanjon, grymt snabba i vattnet. Men vi kom ikapp i slutet av kommande löpning. Sista simsträckningen blev en låååång vadarsträcka istället. Det var tungt och såg verkligen musten ur oss. Vi hade passerat Ångbåten och nosade på nästa lag, men orkade inte. Sista löpningen var en extra utmaning med skorna fulla av sand, men samtidigt en bra känsla, vi fixade det!
Tvekade förvisso aldrig, visste att vi skulle klara det, men känslan när man vet att snart går jag i mål och är nöjd, den är härlig!
Vi slutade på en tiondeplats, tid ca 2.27 vilket vi är nöjda med.

Tävlingen i sig var mycket trevlig. Bra stämning utefter banan, trevliga funktionärer och bra banmarkeringar. Extra cred för att det satt skyltar med kommande sträcka på både simning och löpning, och typ av terräng. Trevligt med både medalj och tröja efteråt.
Om vi kommer tillbaka? Återstår att se, behöver träna lite mer löpning i så fall.

Blodomloppet 10 km

För några veckor sedan ringde P och frågade om vi skulle springa Blodomloppet. Öh, nä var min första tanke (hade funderingar på att delta i UNT bike weekend). Men kände mig föga lockad av att köra 60 mil med Junior som har mycket spring i benen så sa ok även om jag tyckte att 10 km var löjligt långt efter jag knappt sprungit i år. Dessutom är det en social grej då vi brukar ställa upp med lag från jobbet, och så blev det.
Har haft mest fokus på cykel efter vi kom hem från Guatemala, men nu fick jag lägga in några löppass, hela tre stycken a 5 km hann jag med (tillsammans med Junior).
Tippade på 65 min innan start, och P sprang med mig (han fick ett lugnt pass idag) och hjälpte mig att hålla koll på km-tid. Gick ut i ett ganska komfortabelt tempo, och passerade 5 km på 30.34. "lite snabbare på sista halvan så fixar vi timmen" sa P. Sure, tänkte jag utan någon större övertygelse.
Fortsatte i ett jämnt tempo o matade på kilometer på kilometer. Efter 7,5 km gick banan ihop med 5-km-banan och det blev trångt så vi fick sicksacka lite för att hålla tempot uppe. Vid 8 km började jag få vittring på under timmen och vid 9 trodde jag att det skulle funka, trots att det är en grym avslutning med en elak backe. Men så blev det plötsligt väldigt trångt då det blev spänger och då kändes det kört igen. Låg på som en iller uppför backen och lyckades pusha på och öka farten i spurten. Kollade klockan, men nä... Fast tydligen missade jag att stänga av den direkt, så jo vi klarade under timmen. Tiden blev 59.58 och jag är sjukt nöjd att fixa ett millopp under timmen. Sist var på just Blodomloppet för 4 år sedan i Karlskrona, fast då var det en annan bana.
Totalt var detta sjunde löppasset i år, så man kan väl säga att jag sprang på gamla meriter. Men de har jag ju också kämpat för...
P gjorde ett strålande jobb idag, pratade mycket så jag hann aldrig tänka "trött"!
Kondisen är ok, vissa muskler är mindre ok. Rygg, mage och höftböjare är tydligen underdimensionerade...

Pumpat

Sagt och gjort, tog med vagnshjulen till macken och hällde i lite mer luft, och igår blev det ett pass i löpardojorna med Junior. Trots att det säkert var ett par veckor sedan sist så kändes det helt ok, och det märktes att vagnen rullade lättare, intressant! Tänk vad lite luft kan göra skillnad.
Sedan är det ju fortfarande promenadtempo uppför vissa backar, men men. Prio ett är ju att komma ut, inte att göra något som jag inte fixar.