söndag 15 mars 2015

Some die young

Vi var lyckliga. Även om jag var less på att vara höggravid och svullen som en vattenmelon så var vi lyckliga. Vi såg fram emot den kommande julen som innebar långledigt, och sedan skulle ju vår son komma till världen (ja, vi visste att Junior var en han).
Vi gick och la oss som vanligt på söndagskvällen, och jag räknade ner. Bara fem arbetsdagar kvar... Var så nöjd över julklappen jag hade beställt till Henrik och såg fram emot att få lägga tid och energi på familjen.

Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Någonstans blev det så fruktansvärt fel.

Henrik gjorde mer än vad de flesta hinner/orkar med, han höll ett högt tempo men var ändå pigg och glad. Speciellt när jag var gravid hade jag svårt att hänga med i hans tempo, och jag brukade skämta om att om barnet fick hans ork och energi så skulle jag få det tufft. dessutom var han nästan alltid frisk, så jag sa att jag hoppas att barnet får dina gener vad gäller hälsa.

Som sagt vi gick och la oss som vanligt, men till skillnad från alla andra dagar så vaknade inte Henrik mer.

Det finns inte ord som kan beskriva orättvisan, smärtan och grymheten.

Don't leave me, don't go away
Stay near me for one more day
You know my love will never die






1 kommentar:

  1. Anna Öhrström Enocsson16 mars 2015 12:12

    Ibland sker saker som bara inte får ske och livet blir aldrig sig likt igen... Jag tyckte så mycket om att träffa er båda ute på tävlingar och på mässor. Alltid så goa och glada. Jag tänker på er så mycket! Kram Anna

    SvaraRadera