För lite sedan så pratade jag med en annan småbarnsförälder. Fick höra hur de fick äta i skift eftersom den lilla krävde sitt. Som ensam vårdnadshavare så står man där utan att kunna vaka av från skiftet, så jag tyckte att det lät rätt lyxigt att faktiskt kunna äta sin mat utan att kasta i sig den eftersom a) bebis sover och har en inbyggd radar som funkar som en väckarklocka o väcker bebis så fort mamman sätter sig vid tallriken eller b) bebis äter o en tugga till bebis o en till mamma, o när bebis har ätit klart så är det slut på friden eller c) bebis far omkring som ett skållat troll o mamman kastar i sig vad som helst bara för att orka lite till...
Tacksam för all hjälp jag får, utan sen vet jag inte hur jag skulle orka (fast det hade varit ett snabbt sätt att gå ner i vikt på).
Extra tungt just nu, många tankar. Och förvånad över att det snart gått ett helt år sedan Henrik lämnade oss. Det är fortfarande lika tomt, sorgen blandas med en ilska över situationen, samtidigt som Junior är helt fantastiskt. Blir mycket i huvudet.
