I december anmälde Henrik och jag oss till halva Lidingöloppet. Målet var att jag skulle komma i form efter graviditeten, och vi skulle göra det tillsammans (och med Sara). Jag hade till och med ordnat barnvakt så långt innan. Två dagar senare dog Henrik. Jag bestämde mig så småningom att trots allt genomföra loppet, jag behövde ju fortfarande komma igång...
Träningen har inte blivit som planerat, men ändå helt ok. Hade hoppats på att få ihop åtminstone ett pass på minst en mil, men så blev det inte. Planen inför loppet blev att lura migsjälv mentalt, så jag delade upp loppet på 3x5 km.
Vädret var perfekt, lagom varmt och uppsprickande molnighet. Försökte att inte dras med i ett för högt tempo från start, så höll bara koll på puls och tid/kilometer, och tog mellantider vart femte kilometer.
0-5 km: sprang hela tiden, njöt av vackra omgivningar och en än så länge pigg kropp. Under 30 minuter.
5-10 km: några jobbiga backar, tillät mig att gå, och kunde än en gång konstatera att utför är min styrka...
10-15 km: känslan, jag kommer att fixa detta och det är inte mycket kvar. Försökte dra på från förvarningen till mål, men inte mycket kvar i benen.
Mål: tid 1.33.03 och nöjd. Mitt realistiska mål var under 1.40 så jag är definitivt nöjd. Även om jag känner att under 1.30 är inom räckhåll...
Efteråt unnade jag mig massage. Alla andra fick benen masserade, jag ville bara bli av med sista tidens spänningshuvudvärk, så rygg och nacke blev behandlade. Vilket kändes imorse, det var ryggmusklerna som var de som gjorde mest ont när jag vaknade.
Målet var som sagt att komma i form efter graviditeten. Är jag i form då? Nja, kanske inte där jag vill vara, men efter allt som har hänt så inser jag att bara att gå i mål var en prestation i sig.
