Uppåt

I helgen/måndags var jag sänkt. Spänningshuvudvärk kan göra asont och däcka en rejält, och ja, jag blev däckad. Såpass att det blev två dagar helt utan träning och minimalt med aktiviteter.

Igår provade jag ett lugnt pass inne, först strukturerad träning där jag höll mig på mattan, sedan lite fritt när det passet var avslutat. Benen kändes mycket bättre än huvudet, kändes bra att kroppen tyckte det var ok. 

Idag var det då dags för race igen, som vanligt på onsdagarna nuförtiden (fast nu är det bara två race kvar i cupen).

Försökte att gå ut lagom hårt, vilket ju är skitsvårt. Har gått ut för hårt på några race och ligger man inte på i början så seglar de andra iväg och får ett ointagligt försprång. 

Det var en lead-in med tre backar, och så småningom kom man till en platt varvbana där fem varv skulle avverkas. På sista backen kom jag ikapp en tyska som kör i min klass (D) och vi körde med några C-tjejer. När vi kom till det platta partiet så var vi fem tjejer som körde ihop och vi höll ihop resten av racet. Tyskan och jag körde om de två första placeringarna, så klart ville jag ju vinna. Insåg att det skulle bli spurt så kände mig lite nervös på sista varvet. Försökte hålla huvudet kallt och få till en bra spurt - vilket jag lyckades med och tog hem spurten i den gruppen! Glad och stolt över att jag lyckades med det, har ju förlorat ett par spurter tidigare under våren, så nu fick självförtroendet sig en liten boost.

Gissar att kroppen svarar lite bättre nu också, nu när halterna av björkpollen har sjunkit. Tacksam för regnet som har kommit. 

Nästa vecka är det nytt race och ny bana, hoppas att den goa känslan håller i sig! 

Grevaloppet 2019

Efter att min cykel blev stulen så dalade motivationen. Planen var ju att köra några race under hösten. Normalt brukar kroppen funka rätt ok den årstiden, när det inte är några pollen som stör. Istället så blev min tävlingssäsong väldigt kort, tyvärr.
Har tagit fram racern och cyklat lite på den, och lånat Tonys mtb. Lånade den till Grevaloppet, där jag körde korta rundan.
Började regna strax innan start, men tack och lov slutade det inn vi for iväg. Hade först inga planer för racet, vilket kanske var lite dumt, för när starten gick så växte de gamla tävlingshornen ut och jag hängde på i täten. Låg på fjärde plats i startgruppen som bäst, vilket jag fick betala för. Redan i den första lite längre backen stod jag som parkerad, lungorna skrek efter syre, hjärtat bultade och jag undrade lite vad jag höll på med. Växlade ner och tog det lite lugnare, varpå ett helt gäng åkare passerade.
Funkade rätt bra i skogen, kunde hålla ok fart över rötter och stenar. Efter ett tag kom jag ifatt och förbi några av de som hade haft mer bråttom i uppförsbackarna. Tappade lite tempo i slutet, men när jag hörde att någon närmade sig så vaknade jag till liv igen och trampade på den sista biten mot mål. Kom i mål som första dam, vilket var en ren bonus.
Efter målgång lämnade jag över cykeln till T som cyklade med Junior när han cyklade (yngsta deltagaren i Grevaloppet - någonsin) för att sedan köra själv i två varv i dagens huvudklass.
Bra att kunna låna cykel, men nu längtar jag efter en egen.

Resultat

Alta Valtellina med besk eftersmak

Mitt cykelmål för året var att delta i Alta Valtellina Bike Marathon. Jag satte tidigt upp en plan för hur många timmar jag skulle cykla, letade - och hittade-en ny cykel med utväxling som passar de långa backarna bättre, utan att för den skull väga mer, fixade med barnvakt, bokade hotell i god tid osv.
Väl på plats var inte vädret som jag hade förväntat (soligt och varmt). När vi hämtade nummerlapparna öste regnet ner. Lyckades vända det till min fördel i huvudet och åkte tillbaka till hotellet, åt och förberedde oss för tidig morgon. Kl 22 plingar det till i min telefon. Ett mess på italienska, och redan innan jag hunnit leta upp en översättning på det så anar jag vad det står. Tävlingen inställd.
Ovädret hade tydligen orsakat rasrisk i bergen och dagen efter var prognosen åska i bergen, så de kunde inte garantera åkarnas säkerhet. Min första känsla var en enorm besvikelse. Efter ett tag så tänkte jag på arrangören. Knappast att de ställer in för skojs skull, antar att det är tungt att ta ett sådant beslut så nära inpå start. Så nästa tanke var - skönt med lite sovmorgon och vi cyklar väl en sväng ändå?
Blev en fin cykeltur med Petra (killarna hade mer bråttom och körde själva) och vi avslutade med pastapartyt som arrangörerna bjöd på. Så det blev ungefär som ett bra motionslopp - vi fick ett fint "start pack" fin cykling med trevlig stämning (även om det blev kortare så vi hann tillbaka innan ovädret drog in) och mat efteråt - med vin om man önskade.

Tyvärr med en besk eftersmak då min cykel blev stulen. Så där tog min säsong slut onödigt snabbt, dessutom har jag ingen cykel att köra på i skogen. Jag tycker att alla idioter som ens funderar på att stjäla något ska tänka ett varv till, ta en kurs i empati och faktiskt fundera på hur de själva eller deras när och kära (om de nu har några) skulle reagera.
Valt att inte låta detta förstöra resten av min semester,utan fokuserat på det som varit bra så mycket det går.
Men cykelmål framöver vet jag inte, det återstår att se när jag vet vad det blir för cykel framöver.

X-cup Småland #3, Värnamo

Efter förra helgens fadäs, då vi hade en DNS och en DNF så fick vi hitta på något kul denna helg istället. Det blev smålands x-cup, nytt för mig. Dagens tävling var i Värnamo, ett ställe som jag tävlat på kanske en eller två gånger och det var för närmre 20 år sedan.
Tyvärr hade jag ingen möjlighet att skaffa ny kedja under veckan, så beställde en men leveransen blev försenad. Men T var snäll och lånade ut sin cykel så jag kunde köra. Var där i gott om tid innan start, så hann testa lite av banan. Missuppfattade på ett ställe så testade lite som vi inte skulle köra. Erkänner att jag inte blev ledsen när jag slapp den biten - det var lite trixigt.
Valde B- och C-spår överallt, men på ett ställe fanns det inget alternativ. Fegade när jag testade banan, men under loppet så såg jag att alla andra körde så då gjorde jag med det. En gång. Vikten långt bak o rullade ner. Slutade med att jag fick vikten för långt bak och slog sadeln rätt hårt i magen. Ville absolut inte bryta, så tänkte att minst ett varv, som blev tre totalt. Hade några sekunder tillgodo, så hade hunnit ut på ett sista men kände mig rätt nöjd. För många kilo att släpa på och total avsaknad av backträning. Backträningen får vänta tills vaden känns 100%, men det börjar bli dags att förbättra mig i uppförsbackarna om jag vill vara med att leka - det är så ensamt att harva runt typ sist.

X-cup #5, Höör

X-cup i Höör blev en kort historia för mig. Vi kom iväg sent hemifrån, så det var i princip bara att rulla till start direkt. Vill ju gärna komma dit innan starten går, så var faktiskt där flera minuter innan.
Som vanligt är starten en megalång backe och när vi väl kommer in i skogen så är det bara att ta kölapp och vänta på sin tur i spåret. Lagom till att det börja lossna så drar jag av kedjan. Det var en positiv överraskning för mig att det var såpass många bakom, så jag fick vänta lite innan jag kunde hämta kedjan i spåret.
Tog mig tillbaka till start och fick hjälp att sätta ihop den. Gav mig ut i spåret men märkte rätt snart att det var något som inte stämde då växlarna inte funkade. Upptäckte att kedjan ju var alldeles för kort, och mycket riktigt, ungefär 1 dm kedja låg kvar på brottsplatsen.
10 minuters tävlingstid var väl inte vad jag planerat den dagen, men det är sådant som händer. Men väldigt sällan, tror att det är andra gången jag drar av en kedja så det borde jag väl slippa ett bra tag framöver.

X-cup #4, Hörby

Fjärde deltävlingen av årets X-cup avgjordes i Hörby. Faktiskt så är den banan en av anledningarna till att jag valde att köra X-cup i år. Jag körde den i höstas på ett motionslopp och gillade den såpass mycket att jag ville köra den igen.
Dagen till ära var det sol och varmt, och jag kom i tid till start.
Fortfarande strul med vaden och vidare upp i höften, så jag hade väl inga större förhoppningar på bra placering. Men målet var att hinna köra tre varv.
Starten gör att fältet självseedas, en lång backe sprider ut fältet ordentligt. Tyvärr för min del eftersom jag har mindre bråttom i uppförsbackar än i skogen. Det blev mycket väntan på första varvet, då det bitvis var svårt att komma om. Men en bit in på varvet så kommer jag ikapp Maria från Hässleholm. Vi körde rätt jämnt, hon var starkare uppför och jag trivdes bättre där det var lite knöligare. Vi turades om att ligga före i spåret, båda ville väl checka av styrkor och svagheter för att veta vart man skulle avgöra på slutet.
Vi kom ut på tredje varvet med marginal, så det målet uppfylldes. Jag såg till att ha en lucka så hon inte kom om innan en långbacke, så kunde jag dryga ut lite utför. Visste att hon var starkare på sista biten så ville ha lite lycka där.
Gjorde något misstag och fick stopp, men hon kom inte rik förbi en medtävlare som jag hade passerat, så jag hade luckan som jag behövde på slutet, och denna gång var sekunderna på min sida.
När jag gjorde min första tävlingssäsong (för 20 år sedan) så vann hon alltid över mig, och jag tyckte att hon var omöjlig att slå. Minns hur glad (och överraskad) jag var första gången jag var före henne i mål.
Så det var lite nostalgi, och mycket roligt, att tampas igen i spåret.
Efter tävlingen var det till att ta farväl av min gamla cykel, som har flyttat till nya ägare. Jag får alltid lite separationsångest när det är dags att göra sig av med någon cykel, så det är lite jobbigt. Men gillar min nya vapendragare skarpt, så lär ju inte köra på något annat ändå sedan.

Pearl Izumi MTB, Uppsala

19/5 var det race i Uppsala. Hade tänkt köra korta motionsklassen, men T ville köra långa (två varv på samma bana) så plötsligt var jag inte bara anmäld i långa utan även i tävlingsklass. Känns inte riktigt som att formen är tävlingsmässig än, men arrangören hade separat Damstart, vilket jag ville gynna även om jag misstänkte att det skulle innebära en jumboplats för mig.
Anledningen till att vi öht valde att köra var för att vi var bjudna på (en mycket trevlig) fest i Stockholm dagen innan, så vi hade ändå planerat att tillbringa större delen av helgen i Uppsala.
Veckan innan race kulminerar smärtan i min vad som bråkat på sista tiden. Fick behandling och tejpning, vilket hjälpte tillräckligt. Men försökte ändå att inte gå ut för hårt. Hade ett tidsmål, att komma under 3 timmar.
Banan känns nästan som hemmabana, cyklade nästan alla stigar med fatty när vi var upp i julas.
Kände direkt att alla andra var tusen gånger starkare än mig, så jag släppte nästan direkt. Försökte hålla mitt tempo och disponera kraft för tre timmars jobb. Större delen av första varvet så cyklade jag med ett stort leende på läpparna - jag gillar verkligen min nya hoj!
Blev tröttare o tröttare och tänkte att det räcker med ett varv, men sedan tänkte jag att jag behövde träna mitt pannben och ville ha känslan av att vara nöjd efteråt. Kändes ok att gå ut på andra varvet, och höll energin i drygt två timmar. Stannade vid kontrollen i Sunnersta och fyllde på lite energi för att orka upp för backen andra gången. Men kroppen tyckte att den gjort sitt och på vägen tillbaka mot slottet var väggen ett faktum. Motionsklassen började komma ikapp och något frågade lite oroligt hur det var när jag stod dubbelvikt över cykeln efter att ha kräkts i en uppförsbacke. Fick lite medlidande när jag sa att det var lugn det var bara väggen.

Nu var alla tidsmål som bortblåsta, varje avklarad kilometer var en seger. När jag närmade mig slottet för andra gången så insåg jag att jag skulle komma i mål på en tid strax över tre timmar. Surt, men samtidigt är jag glad att jag inte bröt efter första varvet. Massage ingick i startavgiften, vilket jag nyttjade innan jag åt (det ingick mat också). Rullade hem till mamma och kunde sova lite efter att ha duschat - så trots väggen kände jag mig rätt ok på kvällen tack vare god återhämtning.

Trots allt så är jag nöjd. Tiden är inget att hurra för, men kropp och knopp höll i över två timmar, och återhämtningen funkade bra. Det tar tid att komma tillbaka efter alla smällar senaste åren, men uppenbarligen går det på rätt håll.

X-cup #2 Mölleröd

Idag var det dags för race i form av X-cup. Efter en lång period av sol och värme så drog regnet in igårkväll och det höll i sig under hela dagen idag, vilket gjorde dagens övning till en lerig och blöt tillställning.
Första X-cup blev DNS för min del då resten av familjen var sjuka, och jag valde sovmorgon istället då. Men idag var två av tre på startlinjen.
Eller startlinjen och startlinjen... Jag missbedömde tiden och lyckades möta hela gänget i startbacken... Rullade ner till start och över startlinjen så jag fick köra samma som alla andra. Fördelen med att starta något efter alla andra var att jag som omväxling kände mig stark i startbacken. Nackdelen var köandet på stigarna. Tänkte att jag skulle försöka få till ok varvtider så jag kunde jämföra dem i alla fall.
Hade testat större delen av banan innan, men vad hjälpte det när det bara var lervälling när vi tävlade? Nåväl, trampade på och trampade om folk lite då och då.
På sista varvet sa huvudet ifrån, och jag var klok nog att lyssna. Sänkte ambitionerna (och farten), vilket först var rätt jobbigt men i mål kände jag mig nöjd. Nöjd med cirka 75% av rejset och tar det med mig. Jämför jag med för ett år sedan så märker jag stora framsteg, och det är ju det jag vill ha.

Gudinge triathlon 14/7

Gudinge triathlon är något jag varit lite sugen på att delta i, men inte haft möjlighet. Visserligen var det 18:e gången det arrangerades, så jag har säkert haft möjlighet, men då har jag inte vetat att det funnits.
I långa klassen är det 150 meter simning, 6 km cykling och 2 km löpning. Barnen gjorde ungefär halva sträckan.
Solen sken och temperaturen var strax över 30 grader, så jag var glad att det inte var längre distanser.
Simningen var utanför piren, och vi låg i vattnet när vi startade. Första gången jag är med om en sådan start, men det var bra tycker jag. Det blev ingen trängsel alls. Dessutom var det varmt och skönt i vattnet, så det tog nästan emot att ta sig upp till cykeln.
Jag cyklade på fatty, av den enkla anledningen att det var den cykeln jag hade att tillgå. Visste att det skulle bli tungt, men ändå växer hornen när jag väl sitter på cykeln. Pressade mig lite onödigt hårt, så trots att jag släppte av lite på tempot innan växling så hade jag blodsmak i munnen när jag började springa. Löpsträckan var trevlig, jag hade säkert gillat den om jag tränat mer än ett pass i löpardojorna det senaste halvåret. Nu var det mest en plåga. Hade sällskap sista biten, när en annan tjej kom ifatt. Tänkte att håller jag bara hennes tempo så ska jag försöka spurta sista biten.
En liten bit innan mål står min hejarklack, ledd av Junior. Vill ju att han tycker att jag är duktig, så jag tänkte att denna spurt ska jag banne mig ta.
Den andra tjejen ökade lite och jag svarade och till slut gav jag allt. Kändes som jag var före i mål (inte sett något resultat än). Längesedan jag maxade så. Säkert inte helt nyttigt med tanke på hur jag mådde efteråt, men det är lätt att vara efterklok.

Bräknetrampen MTB 19/5

Sent omsider, en rr från Bräknetrampen.
Bräknetrampen är ett motionslopp med flera olika distanser, allt från 15 mil till kortaste sträckan som som är någon mil. Jag har kört en 9-milsvariant på racer några gånger, men i år testade jag mtb-sträckan för första gången. Planen var egentligen att vara hejarklack, men när T erbjöd sig att köra fattyn med Junior i barnsitsen så jag kunde få köra i mitt tempo så hade jag svårt att låta bli.
En kvart innan annonserad start ropade de ut att vi skulle ställa upp oss. Höll på att utfodra Junior med banan men tänkte att det var gott om tid. Plötsligt drar första startgruppen iväg, så jag fick hastigt och lustigt rulla fram till starten för att hänga på andra startgruppen, som startade lite senare.
Uppvärmningen hade jag lyckats glömma bort, så det var stumma ben direkt. Jag försökte att hålla igen, eftersom jag visste att jag skulle få betala dyrt om jag körde för hårt. Gick rätt bra, hittade lite ryggar som jag försökte hålla. Tackade först nej när jag fick erbjudande om att köra om i skogen, men sedan kunde jag inte hålla mig utan körde om och bara njöt av stigarna.
Så såg jag en tjej längre fram som jag ville om, sedan en till... När jag kom i mål kände jag mig nöjd med min insats. Det har inte varit mycket fysisk träning under våren, men det gäller ju att få ihop alla delar och huvudet funkade såpass bra att jag körde fortare än jag tänkt och trott jag skulle klara. Men visst, jag fick betala för det också med lång återhämtningstid. Men jag är nöjd med kvittot jag fick på den mentala biten. Det gav mersmak.

Olofströms höstlopp 2017

I lördags var vi och sprang Olofströms höstlopp.
Först ut var Junior i klassen för de yngsta barnen (tror han var yngst av alla). Alltså, han älskar att springa, men han har inte riktigt förstått tjusningen med att springa lopp ännu. Men han var nöjd med vattenflaskan han fick i pris i alla fall.

Junior - sötast i startfältet!

Jag valde 5 km-klassen, precis som förra året, vilket kändes som en lagom distans. Det visade sig också vara dagens största klass, och det känns mer ovant!
Nu har jag lärt mig att banan är rätt utmanande så i år hade jag ett snällare tidsmål som var lite mer luddigt. Tänkte att 32-33 min kanske var rimligt, sedan finns ju alltid drömmålet under 30 min när det är den distansen, men just i detta lopp kändes det lite väl tufft för att ens fundera över. Dessutom har jag råkat fippla till displayerna på min pulsklocka så jag känner inte alls igen mig, jag kan inte alls snabbt hitta mina data eftersom de står på andra ställen nu.
Jag satte istället målet att springa hela varvet och att känna att jag gjort vad jag kunde under loppet. Sagt och gjort, studsade iväg i starten, men ganska snart var jag klok och tog rygg på en tjej istället för att kuta om henne. Det visade sig att hon höll ett bra tempo, jag fick pressa mig lite för att hänga med men i början var det inte omöjligt. Tappade henne i uppförsbackarna men kunde ta igen nerför. Ungefär halva loppet höll jag hennes rygg innan jag tappade henne. En annan tjej hade dragit om och en tredje turades om att springa om och bli omsprungen, men henne lyckades jag gå ifrån när det blev lite stökigare stig.
Med en dryg kilometer kvar ser jag min "gamla" farthållare och den andra tjejen som gick om tidigare. Trodde de var för långt före för att jag skulle hinna ikapp, men tänkte att jag ska göra luckan så liten som möjligt. Märkte att jag tog in och med kanske 150 meter kvar så var jag ikapp. Tjejen som höll farten i början ryckte direkt och jag var chanslös, men den andra tjejen bara skulle jag förbi och spurtade järnet sista biten.
Glatt överraskad blev jag när jag stannade klockan och såg att tiden stannade under 30 minuter (29.49 enligt resultatlistan) och det visade sig att jag kom in på en tiondeplats i år igen. Samma placering som förra året och typ 18 sekunder långsammare. Klart godkänd insats, nöjd!

Spurtade till mig en tiondeplats.

Run of hope

Idag blev det nummerlapp igen, men på ett annorlunda vis.
Fick finbesök i fredags kväll. T sa att han tänkt att springa på lördagen så jag föreslog Run of hope, som anordnades i Långasjönäs samtidigt som Falkdrevet. En gemensam start klockan 10, sedan kunde man starta själv fram till 12 eller något. Sa till T att ta den gemensamma starten så kunde jag sticka ut när han kom tillbaka så kunde han ta hand om Junior.
Tog det lite lugnt hemma på morgonen och hade inte riktigt koll på var starten var någonstans så det blev lite tight med tiden. Men 90 sekunder innan start var T på plats i fållan, nästan längst bak. Sedan roade han sig med att springa om folk, och sprang om alla utom en. Imponerande!
Sedan stack jag ut, var själv springande i spåret (några som gick) så jag pinnade på och njöt av den vackra naturen. Hade ett mål och det var att springa hela vägen, annars såg jag det som träning  för en god sak. Har sprungit femman i Nytorpet massor av gånger, men den här gången var jag visst djupt försjunken i mina egna tankar, för plötsligt kände jag inte riktigt igen mig. Men fick syn på en gul markering och sedan kände jag igen mig lite väl bra, hade jag inte sprungit där nyss? Jaja, det lär väl synas när jag lägger över filen, tänkte jag och fortsatte att pinna på. På slutet stod min favoritfanclub och hejade, så sista biten sprang jag med ett leende på läpparna.
Jag hade cirka 1 km längre sträcka än de andra, och med en koll på filen så visst hade jag tagit ett extra varv på ett ställe ute i skogen, såklart någon backe som jag tog två gånger. Men ändå hade jag sprungit hela tiden, så trots min miss så klarade jag mitt mål och fick alltså lite extra träning. Nöjd!!
Sedan var det Juniors tur. Nipe lånade ut en pinne och hjälpte oss iväg på Miniknat, en snitslad bana som de minsta "orienterade". Bra med snitslad bana när mamman inte ens hittade starten...På slutet tyckte han att det var riktigt kul och sprang mellan kontrollerna.

Etna Marathon

För lite drygt tre veckor sedan bestämde jag mig för att cykla Etna Marathon. Banprofilen skvallrade om en tuff bana med många höjdmeter, men i övrigt verkade det vara en häftig upplevelse så jag blev väldigt sugen på att köra.
Igår var planen att montera ihop cyklarna och cykla bort och hämta nummerlapparna och samtidigt kolla början och slutet. Hotellet låg ju bara ett par kilometer från start. Inser att vi borde kollat hur många höjdmeter det var också... Det blev bara att testa cykeln lite i backen utanför hotellet.
Alla tjejer som körde längsta distansen fick stå allra längst fram vid startrepet, tillsammans med en handfull urstark killar. Så hade lite koll på hur många tjejer som startade i alla fall.
Starten gick på en nästan platt gata i flera meter innan vi svängde upp i startbacken. Sedan gick det uppåt i kanske 5 km innan det planade ut lite innan nästa klättring.
Jag har lärt mig att när skogsvägarna är stensatta så blir det brant. Någonstans i början var det en skylt som varnade för 20% lutning, där blev det stopp, många som gick så det var bara att göra detsamma. I övrigt var det hyfsat snälla uppförsbackar som i överlag var cyklingsbara (även om jag var lite för trött ibland). Nerför var rena drömmen, singletrack med varierande branthet, lavastenar på sina ställen och lite drop här och var. Hade bra flyt där, såpass bra så det faktiskt var några som ville bli fotade tillsammans med mig efteråt och de öste lovord över mig (lät det som, jag är inte jättebra på italienska).
Och såklart, cyklar man på Etna så är det en hel hög med lavafält man cyklar över. Känns som ett riktigt månlandskap. Riktigt häftigt var det när man såg en snöklädd topp sticka fram mellan lavastenarna på något ställe.
Molnen hängde tunga vid start, lite efter start började det åska och blixtra. Sedan kom regnet, som bara vräkte ner. Jag var glad att jag hade mina armvärmare, annars hade jag nog frusit mycket mer. Och att det regnade medan jag klättrade, så jag fick lite värme inifrån. Regnet slutade sedan, och vid målgång var det sol - härligt!
Jag hade en bra känsla hela loppet, och huvudet var med mig. Träningen är ju som den är, men jag gjorde vad jag kunde och kände mig mycket fräschare vid målgång än vad jag hade förväntat mig, så blev lite nyfiken på min placering. Kom 6:a i min klass, pris till de fem första så då cyklade vi tillbaka till hotellet och njöt lite av solen.
Hade trott att det var en engångshändelse att jag körde detta lopp, men jag kan absolut tänka mig att köra det igen. Sedan om det blir så ska jag låta vars osagt, det finns ju fler utmaningar här i världen.

Grevaloppet 2017

Idag var det dags för Grevaloppet i Karlskrona. Kändes som det var nyligen, men det är nästan ett år sedan sist. Banan var lite omgjord sedan förra året, det var någon ny stig. Blev lite förvirrad när jag kom dit, för det var inte riktigt tillkört så man såg inte direkt vart man skulle ta vägen.
Vi började med en startloop sedan kördes det två varv på banan, vilket blev totalt cirka 30 km och det blev ungefär 200 höjdmeter. Temperaturen var +18 °C och det kom lite regnstänk, men det blev aldrig så mycket så att det störde, mer än att glasögonen blev lite prickiga och immiga.
Det är rätt mycket stig på varvet, vilket gör att bristen på träning i just skogen märktes väldigt väl. Förra året minns jag att jag hade bra flyt i skogen men i år kändes det att jag inte alls hade samma fart. Men det positiva jag tar med mig är att jag faktiskt kunde cykla upp för de lite mer tekniska backarna i skogen och det kändes bra. Just att det är så mycket stig gör att man tvingas att fokusera på det man gör och inte kan sitta och fundera på en massa annat under tiden.
Jag kände mig seg i kroppen första varvet, pulsen drog iväg och det var tungt. Men hade i huvudet att det var ett motionslopp, jag gör det för att det är kul och för att få ett bra träningspass och jag var medveten om att jag kände mig lite hängig i början av veckan.
KÄnde mig lite missmodig när andra damen gick om mig och jag inte orkade hänga på, men kune inte svara så la energi på mitt lopp istället för att fundera på vad de andra tjejerna höll på med.
På andra varvet så hade jag några bakom mig, mer eller mindre nära beroende på terräng, så sista biten låg jag på lite, ville absolut inte bli omcyklad på slutet.
Kände mig rätt nöjd när jag stängde av klockan vid målgång, klarade mig precis under 2 timmar. Hade inte kollat något på klockan så hade ingen koll. Men känns alltid bättre att komma in precis under en heltimme.
Hann med lite före-och efterracesnack innan jag drog mig hemåt, trevligt även om det var lite i kyligaste laget.

Resultat

Skärgårdsutmaningen 2017

Igår kväll bestämde vi oss för att köra Skärgårdsutmaningen i Söderhamn, P och jag. Har inte tränat swimrun sedan vi gjorde Skärgårdsutmaningen förra året, men kände mig trygg med att jag skulle fixa det, även om vi inte hade några förhoppningar om någon bra tid.
Det regnade hela dagen och temperaturen i luften var cirka 12 grader, temperaturen i yttre skärgården var någon grad varmare medan vattnet i sjöarna var rätt behagligt.
Det hade även regnat mycket innan tävlingen, ungefär 100 mm sedan igår.
Vi tog det väldigt lugnt i starten, joggade runt första löpsträckan i behagligt tempo. Första simningen kändes helt ok, men tog tid. Jag har simmat i öppet vatten en gång sedan tävlingen förra året och P hade lite nya grejer som han inte hade hunnit testa innan som skulle grejas med.
Vi kände oss rätt ensamma på banan i början när vi sprang, men såg andra lag på löpningen. Den längsta löpningen var på cirka 4 km, först i skogen sedan grusväg. Sprang långsamt men sprang hela grusvägen, och vi märkte att vi var starka i löpningen då vi tog oss förbi ett lag och fick kontakt med ett annat. De andra var starkare i simningen så vi hade koll på varandra hela vägen till mål.
Efter den längre löpningen så var det dags att simma lite i havet. Iskallt! Gjorde lite ont att stoppa ner ansiktet i vattnet, och det var lite vågigt, så både den och nästkommande simning var tuffa. Sista simningen var lång, men vi matade på. Kunde vada en del av den simsträckan, då vi drygade ut avståndet till laget bakom, medan de framför oss var snabba simmare och försvann i fjärran. Sista löpningen var på 400 meter och då kunde vi inte göra så mycket åt resultatet utan njöt mer av vår prestation.
Banan var lite omlagd sedan förra året med några fler simningar = fler upp- och igångar i vattnet. Det var även obanad terräng på några ställen, så även om det inte är så lång sträcka så tar det tid att ta sig fram, även för de bästa.
I år gjorde regnet banan lite tuffare, stigarna var översvämmade och vi sprang bitvis i ankeldjupt vatten. I en uppförsbacke trodde jag först att vi sprang i en bäck men det var visst regnvatten som rann... På något annat ställe var det plötsligt lårdjupt, en liten skogsbäck hade tydligen blivit både bredare och djupare än tidigare.
Men humöret var på topp och jag hade roligt. Det kändes helt ok på både löpningen och simningen, och naturen var fin. Vid målgång blev vi varmt välkomnade av arrangören och sedan bjöds det på bullar och innan jag insåg att jag frös så hade jag en filt över axlarna.
Det var riktigt skönt att duscha varmt efteråt, fast jag erkänner att jag saknade förra helgens efter-race-spa litegrann...

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möh, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!

Blodomloppet 2017

Ännu en målgång på Blodomloppet i Karlskrona. Börjar bli tradition att springa med P. Eller nästan i alla fall, vi gjorde det förra året också.
Efter att ha kört en ultralång maraton med dagisbaciller senaste månaderna så har jag nästan inte tränat alls. Förkylningar har avlöst varandra och några gånger var jag sängliggande, ovanligt för att vara jag.
Så i år var målet att springa hela tiden vilket ju kräver att man disponerar loppet. Höll koll på kilometertiden, och innan start gissade jag på en tid på 1.02.30. Missade den med 10 sekunder men sprang hela tiden. Så trots att det tidsmässigt var ett av mina sämsta millopp så är jag nöjd, jag fixade en mil på nästan bara pannben.
Junior hade det jättebra under tiden för han fick följa med på orienteringsträning och köra tvättmaskin. Jag är väldigt glad och tacksam för att jag har så snälla vänner som tar med honom på olika saker. Om han får möjlighet att prova på många olika saker så är det lättare för honom att hitta sin grej.

Åhus trail run 2017

Anmälde mig till Åhus trail run för ett par veckor sedan, tänkte att det kunde vara en kul grej att göra. Det är ju fin natur i Åhus, så jag tänkte att jag skulle njuta lite av omgivningen, och skaffa barnvakt så jag kunde springa utan barnvagn som omväxling. Det var orientering på samma ställe, så N var ju den perfekta barnvakten för dagen!
Alltså, det där att njuta av omgivningen, det kunde jag ju pyssla med efter loppet... Det var en tung bana. Om det inte var lös sand så var det uppförsbacke, typ. Kände mig klen, men nerför gick det faktiskt bra. Många fegade och trippade ner försiktigt medan jag är kanske lite latare och älgade på istället, bara släppte loss benen så fick de ha fri fart. I någon backe var det smalt, så jag fick hålla igen bakom, det var mycket jobbigare än att utnyttja lutningen.
Banan var bitvis smal, bitvis jättebred. Med runt 500 startande så hade det inte gjort något om 5 km-klassen hade startat kanske 10 minuter efter 10 km klassen (som sprang två varv på samma bana). På de breda partierna var det förstås trevligt att det var många ute, men på de smala så blev det väldigt trångt.
Jag blev glatt överraskad när jag kollade resultatet, var på den övre fjärdedelen i listan, det var oväntat!

Junior fick prova på att orientera, det var en snitslad bana för de minsta. Tur det, jag är inte jätteduktig på orientering... Han tyckte det var roligt, och han fick både äpple, dricka och popcorn i pris vid målgång.

Olofströms höstlopp

Fick erbjudande om barnvakt för att springa Olofströms höstlopp. Varför inte tänkte jag, och anmälde mig till 5 km-klassen. Kände mig inte i form för något längre lopp än så, men såg fram emot ett träningspass utan barn +vagn att kånka runt på.
Joggade ett pass häromdagen för att friska upp minnet hos musklerna, för att göra det mindre plågsamt idag. För vad jag än har för tankar innan loppet att jag ska ta det lugnt så vet jag att nummerlappen lockar fram hornen i pannan.
Vädret var +9 grader och blåsigt. Som tur var gick stora delar av banan i skogen, och där slapp man vinden.
Satte tre mål för dagen:
*ta mig i mål
*springa hela tiden
*tid under 30 minuter.
Det första visste jag att jag skulle fixa, men ville ha något lätt mål också.
Gick ut lite för hårt, så när jag kom till första backen så slog jag av en hel del på tempot, vilket gjorde att jag hamnade lite i ingenmansland. Såg löpare längre fram så det kändes ok att bara hålla mitt tempo. Underlaget var lite knöligt, vilket min fot protesterade över (inte van att springa i skogen längre) men ingen farlig smärta, så bara att lägga fokus på annat och ignorera smärtan.
Efter varje kilometer var det en skylt som talade om hur långt man sprungit, sådant gillar jag. Några framför mig valde att gå uppför backarna, men jag gjorde som jag planerat och kortade ner på steget och sprang upp, och därmed fixade jag mitt andra mål.
Mot slutet av banan var det en längre nerförsbacke där jag lät benen sträcka ut, och fick till en tempoökning på slutet. Sista 200 meterna märker jag hur någon snabb närmar sig bakifrån och jag drar på hela vägen in i mål. Höll på att ramla när jag råkade sätta foten i ett hål, men hade inte hjälpt för tjejen som spurtade förbi var mycket snabbare. Sved såklart, men efter att ha kollat resultatet så såg jag att hon var två i 10 km-klassen o hade en bra tid där. Så kanske istället ska vara glad att jag klarade att utmana henne?
Kom i mål på 29.31, så även målet under 30 min uppfylldes. Det gav en tiondeplats (av 30 i mål) i klassen, vilket såklart känns kul. Att jag dessutom vann på mitt startnummer var bara en trevlig bonus.

Halvklassikern

Här kommer historien om när Sara och jag gjorde Halvklassikern. Det blev en oväntat tuff utmaning, men vi fixade det trots att båda två haft det oerhört tufft privat. Fast jag tror att träningen, loppen och att vi fick möjlighet att umgås hjälpte oss båda att komma tillbaka. Vet i alla fall att jag läkte väldigt mycket under det året.

Allting började egentligen 1/1 2014. Sara, jag och Henrik satt och fikade i ett folktomt Gränby Centrum. Sara och jag försökte komma på något att gemensamt mål, som en anledning att ses och göra något roligt. Det krävs lite planering när man bor 60 mil ifrån varandra.
Jag hade nyligen avslutat Tjejlassikern så jag föreslog Halvklassikern. Men Sara tyckte att det räckte med Tejej till att börja med, så distanserna är rätt överkomliga. Sagt och gjort, vi anmälde oss till simningen och löpningen inledningsvis. Simningen gick sådär, och någon vecka senare fick jag berätta för Sara att jag var gravid och inte skulle kunna avsluta projektet just då. Löpningen fick jag hoppa över eftersom det inte funkade att springa.

Junior var beräknad till januari, så när Sara vann en start till valfritt Lidingölopp så kändes det som att då skulle jag börja min Halvklassiker. Henrik skulle också springa, och jag ordnade barnvakt till vårt ofödda barn och kände att det skulle bli kul. Med supporten hemifrån så hade jag ett personligt mål på hela Halvklassikern, under 10 timmar.
Men två dagar efter vi anmält oss så dog Henrik mycket oväntat, en enorm tragedi. Höggravid som jag var så tänkte jag inte ett dugg på träning eller klassikerlopp just då, men när det närmade sig september så kändes det ok att tänka halvklassiker.

Löpningen gick ok, många tankar i huvudet men någonstans gillade jag att bära nummerlapp igen, tagga och fokusera på ett mål.

När det var dags för Halvvasan så frågade jag Sara om hon ville följa med som support ("Aldrig mer" hade hon tydligen sagt efter Tjejvasan året innan...) och hon inte bara följde med, hon körde runt också, imponerande! Och så var det bara två grenar kvar.

Halvvättern gick rätt bra, en mental dipp, men tog mig igenom den också och blev ännu lite starkare.

Halvsimmet. Inte så lång tävlingstid och det var det första loppet jag klarade utan någon "sorgsmocka".

Jag klarade inte 10 timmar, men jag känner mig faktiskt lugn med det. Jag påbörjade Halvklassikern mindre än ett år efter jag blivit änka och mamma, jag lever själv med Junior med allt var det innebär med träningsmöjligheter, sömn, återhämtning, vardag... Tiden blev 10:28 och jag kom med på topp 10-listan. Jag har tagit tillbaka den delen av mitt liv, och det är jag stolt över.

Dessutom fick Sara och jag kvalitetstid, och hon gjorde en grym insats, och fixade det kanonbra efter sina förutsättningar. Jag tror att vi är lika nöjda båda två!

Snabbaste klassikerna

Lidingö

Halvvasan

Halvvättern

Halvsimmet