söndag 27 augusti 2017

SUP

Ikväll testade vi SUP, alltså paddla stående på en bräda. En mycket trevlig kväll.
Första gången jag såg detta var i Flensburg, maj 2014. Tyckte att det såg svårt ut. Men Nipe har talat sig varm om detta så jag tackade mer en gärna ja när jag fick möjlighet att prova.
Första tanken när jag ställde mig på brädan var "oj vad blöt jag kommer att bli". Men det visade sig att det var just att hoppa på och av som blev det svåraste på dagens tur. Det var skönt att komma ut på havet, och nyttigt. Så länge jag var närvarande i stunden så gick det bra, men om jag lät tankarna glida iväg så blev det svajigt.
Fick även lite egentid med Nipe så vi kunde prata av oss lite. Vi har alltid mycket att prata om ☺️

fredag 11 augusti 2017

Uppdaterad

Idag shoppade jag nya löpardojor. Tyckte att de gamla kändes långsamma, så var lite sugen på att byta märke, men det blev samma märke men en annan modell. Det var nog mer att mina gamla var rätt slutkörda. Jag köpte dem när jag gjorde Tjejklassikern 2013, sedan har de hängt med på några lopp och nästan all löpträning sedan dess. Tre swimrunlopp har de hängt med på, och lite swimrunträning inför två av loppen (hoppade ju över den träningen inför racet förra helgen), så de skorna kan pensioneras med gott samvete.
Nu ser jag fram emot att testa dem!

lördag 5 augusti 2017

Skärgårdsutmaningen 2017

Igår kväll bestämde vi oss för att köra Skärgårdsutmaningen i Söderhamn, P och jag. Har inte tränat swimrun sedan vi gjorde Skärgårdsutmaningen förra året, men kände mig trygg med att jag skulle fixa det, även om vi inte hade några förhoppningar om någon bra tid.
Det regnade hela dagen och temperaturen i luften var cirka 12 grader, temperaturen i yttre skärgården var någon grad varmare medan vattnet i sjöarna var rätt behagligt.
Det hade även regnat mycket innan tävlingen, ungefär 100 mm sedan igår.
Vi tog det väldigt lugnt i starten, joggade runt första löpsträckan i behagligt tempo. Första simningen kändes helt ok, men tog tid. Jag har simmat i öppet vatten en gång sedan tävlingen förra året och P hade lite nya grejer som han inte hade hunnit testa innan som skulle grejas med.
Vi kände oss rätt ensamma på banan i början när vi sprang, men såg andra lag på löpningen. Den längsta löpningen var på cirka 4 km, först i skogen sedan grusväg. Sprang långsamt men sprang hela grusvägen, och vi märkte att vi var starka i löpningen då vi tog oss förbi ett lag och fick kontakt med ett annat. De andra var starkare i simningen så vi hade koll på varandra hela vägen till mål.
Efter den längre löpningen så var det dags att simma lite i havet. Iskallt! Gjorde lite ont att stoppa ner ansiktet i vattnet, och det var lite vågigt, så både den och nästkommande simning var tuffa. Sista simningen var lång, men vi matade på. Kunde vada en del av den simsträckan, då vi drygade ut avståndet till laget bakom, medan de framför oss var snabba simmare och försvann i fjärran. Sista löpningen var på 400 meter och då kunde vi inte göra så mycket åt resultatet utan njöt mer av vår prestation.
Banan var lite omlagd sedan förra året med några fler simningar = fler upp- och igångar i vattnet. Det var även obanad terräng på några ställen, så även om det inte är så lång sträcka så tar det tid att ta sig fram, även för de bästa.
I år gjorde regnet banan lite tuffare, stigarna var översvämmade och vi sprang bitvis i ankeldjupt vatten. I en uppförsbacke trodde jag först att vi sprang i en bäck men det var visst regnvatten som rann... På något annat ställe var det plötsligt lårdjupt, en liten skogsbäck hade tydligen blivit både bredare och djupare än tidigare.
Men humöret var på topp och jag hade roligt. Det kändes helt ok på både löpningen och simningen, och naturen var fin. Vid målgång blev vi varmt välkomnade av arrangören och sedan bjöds det på bullar och innan jag insåg att jag frös så hade jag en filt över axlarna.
Det var riktigt skönt att duscha varmt efteråt, fast jag erkänner att jag saknade förra helgens efter-race-spa litegrann...

onsdag 2 augusti 2017

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möh, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!