onsdag 2 augusti 2017

Alta Valtellina Bike Marathon 2017

I helgen var det dags för race, och i tävlingsklass dessutom.
I februari trodde jag att jag skulle kunna träna hyfsat under våren så jag skaffade licens och lyckades anmäla mig till race. Inte helt lätt när hemsidan var på italienska och tyska, men skam den som ger sig.
Våren blev mer VAB och sjukdomar än träning, så när jag väl stod på startlinjen så var fokus mer att försöka klara reptiderna.
Alta Valtellina startar i Val di dentro nära Bormio (Italien). Marathonsträckan går bort till Livigno sedan tillbaka och mäter drygt 90 km och enligt hemsidan ca 3500 hm. Jag valde Classicsträckan på 64 km och 2500 hm (fast min klocka tyckte inte att det var riktigt så många höjdmeter).
T skulle köra långt så vid 7 var vi vid starten, första start var kl 7.45. Speakern var helt exalterad och pratade oavbrutet, så när sista starten för långa hade gått (kl 7.59) satte jag mig och vilade huvudet och väntade på min start kl 10.29. Speakern höll igång, och jag hittade en som kunde engelska i mitt startled som översatte det han tyckte var viktigast, sedan bar det iväg.
Vi startade på cirka 1300 möh, sedan var startbacken på ungefär 600 hm. Vi cyklade serpentinerna upp för några veckor sedan, och det kändes helt ok. Nu drog pulsen iväg rätt tidigt och jag fick gå. Modet sjönk, såg ingen annan som gick och jag hade lite svårt att hålla humöret uppe.
Lite senare var det fler som gick, och det var en som cyklade som kommenterade att vi hade samma hastighet. Efter ett tag plantage det ut och jag trampade på utan att köra för hårt. Då plötsligt trampade jag om massor av folk. Blev lite förvånad men märkte det flera gånger under loppet. De flesta var duktigare än jag i uppförsbackarna, men sedan fanns det inget tryck i pedalerna på platten. Även på single track och i nerförsbackarna märktes det stor skillnad. Men tidsmässigt så kändes det som 70% av tävlingstiden tillbringades uppförs, så det behövs mer träning och lättare utväxling för att komma högre i resultatlistan.
Vi hade tur med vädret, sol och torrt. Högsta punkten var nog kring 2400 möh, jag ska erkänna att jag hade lite respekt för höjden då jag inte visste hur kroppen skulle reagera.
Det var gott om kontroller, i princip var det en på toppen av varje stigning. Lite kaos att ta sig fram, men så värt att få lite vattenmelon som smakade gott och svalkade i värmen.
Efter 6 timmar nådde jag målet och var riktigt trött, som man ju ska vara efter race. Kände mig nöjd, hade klarat reptiderna och var inte sist. Att sista milen var fin nerförskörning och att jag (tydligen) hade plockat tre placeringar på slutet gjorde att jag avslutade med en positiv känsla. Placeringen blev 18/36 i min klass, vilket jag tycker är klart godkänt.
Loppet är ju av helt annan karaktär än de lopp jag kört i Sverige (det var en italienare som frågade om vi hade mtb-lopp i Sverige - vi har ju inte så mycket berg sa han).
Vi stannade kvar på hotellet en natt efter racet också, vilket kändes som ett genidrag. Speciellt eftersom det var utrustat med spa. Bastu och bubbelbad var precis vad våra trötta kroppar behövde efter en heldag med cykeln!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar