19/5 var det race i Uppsala. Hade tänkt köra korta motionsklassen, men T ville köra långa (två varv på samma bana) så plötsligt var jag inte bara anmäld i långa utan även i tävlingsklass. Känns inte riktigt som att formen är tävlingsmässig än, men arrangören hade separat Damstart, vilket jag ville gynna även om jag misstänkte att det skulle innebära en jumboplats för mig.
Anledningen till att vi öht valde att köra var för att vi var bjudna på (en mycket trevlig) fest i Stockholm dagen innan, så vi hade ändå planerat att tillbringa större delen av helgen i Uppsala.
Veckan innan race kulminerar smärtan i min vad som bråkat på sista tiden. Fick behandling och tejpning, vilket hjälpte tillräckligt. Men försökte ändå att inte gå ut för hårt. Hade ett tidsmål, att komma under 3 timmar.
Banan känns nästan som hemmabana, cyklade nästan alla stigar med fatty när vi var upp i julas.
Kände direkt att alla andra var tusen gånger starkare än mig, så jag släppte nästan direkt. Försökte hålla mitt tempo och disponera kraft för tre timmars jobb. Större delen av första varvet så cyklade jag med ett stort leende på läpparna - jag gillar verkligen min nya hoj!
Blev tröttare o tröttare och tänkte att det räcker med ett varv, men sedan tänkte jag att jag behövde träna mitt pannben och ville ha känslan av att vara nöjd efteråt. Kändes ok att gå ut på andra varvet, och höll energin i drygt två timmar. Stannade vid kontrollen i Sunnersta och fyllde på lite energi för att orka upp för backen andra gången. Men kroppen tyckte att den gjort sitt och på vägen tillbaka mot slottet var väggen ett faktum. Motionsklassen började komma ikapp och något frågade lite oroligt hur det var när jag stod dubbelvikt över cykeln efter att ha kräkts i en uppförsbacke. Fick lite medlidande när jag sa att det var lugn det var bara väggen.
Nu var alla tidsmål som bortblåsta, varje avklarad kilometer var en seger. När jag närmade mig slottet för andra gången så insåg jag att jag skulle komma i mål på en tid strax över tre timmar. Surt, men samtidigt är jag glad att jag inte bröt efter första varvet. Massage ingick i startavgiften, vilket jag nyttjade innan jag åt (det ingick mat också). Rullade hem till mamma och kunde sova lite efter att ha duschat - så trots väggen kände jag mig rätt ok på kvällen tack vare god återhämtning.
Trots allt så är jag nöjd. Tiden är inget att hurra för, men kropp och knopp höll i över två timmar, och återhämtningen funkade bra. Det tar tid att komma tillbaka efter alla smällar senaste åren, men uppenbarligen går det på rätt håll.
