Förra helgen cyklade vi upp till en topp. Uppför hur länge som helst sedan nerför samma sträcka. Lite knöligt, så fick testa på min stackars tumme som protesterade lite. Halvvägs ner skuttade det ett rådjur framför mig, spännande.
Lite fika när vi kom ner till startpunkten igen, precis vid Muro di Sormano, en klassisk stigning som varit med på Girot.
Och innan jag riktigt tänkt igenom konsekvenserna av mitt uttalande så kläcker jag ur mig "den vill jag testa". Tog typ 5 minuter att rulla ner till start, sedan vände vi cyklarna och cyklade. Uppför, uppför och uppför. Varje höjdmeter var skriven på asfalten, och ibland var markeringarna löjligt nära varandra. Temperaturen var lite över 30 grader och jag kämpade och pustade. Kände mig inte direkt som någon bergsget när jag såg ödlorna springa framför mig, säkra på att inte bli överkörda trots att de bara var ett fåtal centimeter framför framdäcket.
Jag tog tid på mig att "njuta" av stigningen. Såhär en vecka senare har jag glömt exakt hur tungt det var, men jag har inte glömt att jag faktiskt fixade att ta mig upp!
