Idag var det då äntligen dags att se om allt asfaltsnötande på rullskidor hade gett något för skidåkningen. det blev en tur till Komperskulla där de hade skrapat ihop snö till en 2,5 km slinga.Det är rätt spännande där, för man börjar högst uppe på toppen av en backe, så det första man gör är att ge sig ut i svängen i en backe. Det är ingen fara när man väl har kommit ut i spåret, men vägen dit är ingen vacker syn när man ska hålla reda på skidor som är en bra bit längre än rullisarna...
Henrik hade varit uppe i ottan och vallat. Han hade fått till bra fäste, och som vanligt bra glid så jag skulle inte ha något att skylla på om det inte gick bra... Till min förvåning var det bara en bil på parkeringen, två killar som körde runt och såg snabba ut. Fick sällskap de två första varven av Henrik, men sedan körde han i sitt tempo och jag i mitt. Vändningen var lite svår på en lutande vändplan, och svängar är inte direkt min starka sida... De snabba kom ikapp och jag släppte förbi dem vid vändpunkten. Hornen växte ut och jag tänkte att jag skulle hänga med så länge jag orkade. Kändes riktigt bra, även om det var slitigt. Hängde på när de gick ut på ett varv till, de fick en liten lucka men inget som kändes omöjligt, "gummibandet" gick inte av. Vid vändningen tappade jag en ocean av tid, de lyckades få med sig fart runt medan jag fick tvärstopp och fick kämpa för att inte ramla, sedan var de jättelångt framför. Kämpade som en iller, och faktiskt kunde jag kapa en hel del av avståndet i en lite längre backe med mestadels diagonalåkning. Kul att få en liten farthöjare och få kämpa lite! Resten av dagens pass blev i ett betydligt lugnare tempo. Fick ändå ihop två timmar, vilket jag är nöjd med. Men nu känns alla muskler som kokt spaghetti...
