Det där med hindrade damer

Varit mång som haft åsikter om uppgörelsen i Vasaloppet i damklassen. Själv blev jag upprörd när jag såg incidenten på slutet som bidrog till att vi inte fick se en schysst spurtuppgörelse.
Har läst att han som orsakade just detta blev diskad, vilket jag tycker är helrätt. För även om alla är trötta så nära mål så måste man respektera att det är en tävlingsklass som avgörs. Krigar man själv inte om pallen så får man snällt respektera detta. Det funkar inte att säga att det är så det är även tidigare i spåret. För säger man så, ja då tycker man att det är ok. Och jag tror inte att det hade uppfattats som ok om situationen var den omvända, att damerna hade försökt köra över herrarna i spåret i sin jakt på placeringar.
Funkar inte heller att skylla på att man inte uppfattat att det var damer som (faktiskt!!) körde lika fort som de själva. Att de missar de gula nummerlapparna kan ju bortförklaras med att man blivit ikappåkt och inte sett dem. Men det låg även en skoter och filmade alltihopa. Jag vet inte hur många skotrar det är med filmkameror som följer åkare i spåret, men en vild gissning är att om man är snabb men inte snabbast så har man ingen skoter som följer en. Och om man har en skoter precis framför sig är det ju väldigt onödigt att göra klantiga försök till att köra om, det kan ju vara så att det är en kommissarie (eller vad de kallas i skidåkning) som kollar om man tar något skate-skär, då borde ju en erfaren skidåkare, även om han är trött, kunde tänka ut att det är ett mindre bra ställe att försöka köra ikull medtävlare på.
Nåja, den åkaren fick sitt straff, och förhoppningsvis törs man fortsätta på den linjen. Det finns säkerligen fler bra lösningar på detta, bara man lägger lite resurser på det. Men då krävs ju en vilja att lösa problemet, återstår att se om den viljan finns.
Under alla år jag tävlade XC så var det oftast flera klasser som startade samtidigt, eller med starttider som gjorde att man blev varvad. Vad jag minns så var det de bästa åkarna (de som verkligen hade något att köra för) som var de som visade mest respekt, oftast. Kanske för att de vet hur mycket roligare det är att vinna än att komma tvåa och vet att det betyder lika mycket att vinna oavsett vilken klass man kör?

Byxor

Såg någonstans igår att genomsnittssvensken äger 13 par byxor men använder bara 6 par av dem. Tyckte det lät mycket men tänkte sedan efter. Eftersom det är vintertid nu så har jag ett par jeans som jag har "civilt" (hade gärna haft fler par men det betyder att jag måste shoppa, och prova ut, hopplöst och tidskrävande som kostar pengar), ett par mysbyxor som jag bor i hemma, ett par vintertights som jag springer i, ett par vintercykelbyxor+ några pyjamasbyxor som jag alternerar mellan. Det kanske blir sex par eftersom jag ofta använder skidkläder eller cykelkläder (min skidsäsong är slut nu så växlar över till cykelkläder istället). Om jag räknar sommartights, cykelbyxor, shorts, knickers, ridbyxor, överdragsbyxor + de där två paren snyggbyxor som är bra att ha så blir det långt över 13 par. Men om de tänkte att de där paren som räknas bara är sådana man går till jobbet i/går på stan/visar sig offentligt i, tja då förstår jag varför jag tycker att utbudet i garderoben är skralt. Eller rättare sagt, speglar mina intressen.

Halvvasan

Har genomfört mitt livs längsta skidpass, 45 km, då jag åkte Halvvasan igår.
När jag letade boende så var det rätt dyrt med hotell för en, så jag kollade med Sara om inte hon hade lust att hänga med. Ställde inga krav på henne att åka skidor, ville bara ha lite sällskap på resan. Men nog stod hon också på startlinjen allt igår, hon med. Jättekul!
Skidträningen har inte blivit vad jag hade hoppats. Januari var ok, fick ju till och med lite styrketräning när jag hade Junior med på passen. Februari blev det sjukstuga och lite annan fokus, sedan var det plötsligt dags! Han få ett pass på skidorna innan som väckte några slumrande muskler. Vädret var mulet med några minusgrader, perfekt för skidåkning men hade gärna varit utan vinden som bitvis var rätt isande.
Anmälde mig tidigt, så stod i startled 1 med start 9.15. Tog det rätt lugnt i början, ingen idé att stressa. Över Oxbergssjön så fick man känna på vinden rätt bra,  och det var som en ringlande orm med skidåkare framför mig. Stakade på kilometer för kilometer. Lyckades ramla två gånger innan Oxberg, men landade mjukt så ingen skada skedd (mer än på egot). Var rätt sliten i Oxberg, men tankade lite energi och kunde vila i utförslöporna. Mental tankning av att se kilometerskyltarna svischa förbi!
Innan loppet hade jag satt ett tidsmål som kändes realistiskt med tanke på form, under 4 timmar. Vid passeringen i Oxberg (ca 28 km kvar) så kändes det som att det fixar jag.
Efter Gopshus var det en lång nerförsbacke där jag nog slog personligt hastighetsrekord! Stolt över att jag vågade släppa efter, speciellt eftersom jag kände igen backen, det var där jag körde in i en hel hög medtävlare på Tjejvasan (de låg över hela spåret) och slog mig blåsvart. Revansch!
Backen efter Hökberg gick också bra, fina spår och vågade hänga med skidorna.
Överlag var spåren väldigt bra, och med startled efter anmälningsdatum så blir det rätt spritt i spåret, vilket jag tyckte var bra. Är inte så säker på att byta spår, speciellt inte när det går fort, så glad att jag kunde välja eget spår i backarna.
Hade helt ok fäste och glid. Inte samma superglid som på Tjejvasan, men i gengäld hade jag fäste...
Tankade energi i Eldris, och kände att jag hade bra fart in mot mål då jag faktiskt körde om några. Mentalt bra.
Men på upploppet var jag jättetrött. Försökte svara när jag blev omkörd men det hände liksom inget, det fanns inget kvar i kroppen.
Första tre milen gick på ca 2.22 vilket känns helt ok.
Kom i mål på 3.37.14 vilket jag är nöjd med, jag kunde inte göra mer den dagen.
Vill jag köra fortare får jag helt enkelt träna lite mer, och gärna åtminstone mer än ett pass över milen innan!
Definitivt sugen på att köra något av Vasorna på skidor igen, men distans, lopp och när låter jag vara osagt. Ska ju funka med vardagen att träna också...

Genrep

Minimalt med träning i februari, mestadels på grund av sjukdom. Har en utmaning på skidor framför mig nästa vecka, och idag blev det ett genrep. Sol, klarblå himmel, bästa sällskapet och bra spår gjorde det till en riktigt trevlig stund i spåret.
Kändes lättare än jag vågat hoppats, men det kan ju bero på att jag haft Junior med mig på de senaste passen, det blir lite tyngre då...
Får revidera mina mål efter mina fysiska förutsättningar och istället för att hoppas på en bra tid så får jag hoppas på en bra dag. Har dock en tid jag skulle vilja klara, vi får väl se om jag kan fixa det...

Tjock?

Har en princip, köper aldrig något svar telefonförsäljare. Men handlar gärna saker på nätet, vilket ger företagen rätt att kontakta mig på min nitade telefon. Tydligen har jag någon gång i forntiden köpt vitaminer, och enligt detta företaget så behövde jag tydligen gå ner i vikt också.
Säljaren förklarade hur jag genom att köpa (och dricka)  deras välsmakande kaffe skulle bli supersmal utan någon övrig ansträngning. Förklarade för stackarn att jag verkligen inte kan med smaken av kaffe så jag var inte intresserad. Han grep efter halmstrån och stammade fram att de hade andra produkter också. Är det för att de flesta i min målgrupp vill gå ner i vikt som de utgår från att jag vill tappa mer av migsjälv? Erkänner att jag inte sörjer det fett som flytt, men saknar lite av musklerna. Men det som förut kändes viktigt, att tappa några kilo, känns hyfsat ointressant just nu. Igår kom jag tex på att det kanske betyder att jag spannet på finskidorna är för hårt, vilket ju kan ha avgörande betydelse för om jag har fäste eller inte. Sådant är ju mer intressant än siffror på en våg. Största anledningen till att jag vill hålla min vikt nu är för att fortsätta komma i mitt enda par jeans. Händer det något drastiskt med vikten så borde jag köpa nya, och det är inte lockande alls, brukar ledsna innan jag kommer in i provrummet... Alternativt så kan jag bli en kjoltjej så slipper jag ränna runt i affärer, antar att jag har någon som passar...

Lördagskväll

Efter en vecka invaderade av baciller så tänkte jag unna mig en god middag, efter att Junior somnat. God mat, cola och en oläst lördagstidning väntade.
Junior knoppade in kl 19 och allt gick enligt plan. Hjortfilén var perfekt stekt och bara väntade på att avnjutas. Och vad händer? Jo, självklart vaknar Junior. Typiskt. Nästa tanke är att det är faktiskt rätt mycket matos, och jag känner mig tacksam att han faktiskt reagerar före brandvarnaren. Det var inte så osigt att den reagerade, men känns ändå bra att han reagerade och inte bara fortsätter sova när det osar. Gick rätt fort att natta om honom och jag fick sitta ner i lugn och ro och avnjuta maten, lyx!
Lugn och ro är jag inte så bortskämd med annars nuförtiden. Den här veckan har Junior lärt sig att hoppa (stående) från kanten ner i bassängen, listat ut hur barnlåset till ugnen funkar och lärt sig klättra upp på köksbordet...

Sömnlös

Innan jag fick barn trodde jag på de som sa att småttingar sover mycket. Och om jag passade på att sova när barnet sov så skulle jag kunna hantera det där med lite sömn rätt bra. Det var ju inte så att jag sov jättemycket när jag jobbade, så ansåg mig härdad.
Vad jag inte visste var att det finns barn (som Junior)  som anser att världen är till för att utforskas och det där med att sova kan man effektivisera så klarar man sig på typ 8 timmar utspritt på ett dygn. 20 min här o en kvart där, inte riktigt så att jag hinner sova samtidigt då, så min sömnmängd är väl inte särskilt mycket bättre än när jag jobbade. Skillnaden var att då körde jag hem från jobbet när jag var klar, nu är det tjänstgöring 24/7.
Förra veckans hotellnatt var guld värd, men det där med utvilad är avlägset. Junior tar ingen som helst hänsyn till att jag är förkyld och mår pyton.
Tack och lov för de jag har runtomkring mig som erbjuder sin hjälp sådana dagar, det är värt så himla mycket. Om det bara är att jag får åka och hämta ett paket, själv, så underlättar det den dagen betydligt. Eller att få gå ut med soporna, utan att kånka med Junior...
Om det hade varit som det skulle så hade vardagen blivit mycket enklare. Och vi hade varit två som varit konstant trötta, men vi hade ju haft varandra i alla fall, och möjlighet till mikropauser i vardagen. Tänk till exempel vilken lyx att kunna tvätta håret utan att någon "snor" vattnet hela tiden, sådant som var självklart förut, och borde fortfarande vara... Samtidigt så läser man om De Präktiga som står med pekpinnar och bannar oss som inte njuter till 100% precis hela tiden. Det behöver inte betyda att man älskar sitt barn mindre bara för att man vill sova en hel natt (fastän man sover i samma rum) eller för all del faktiskt tycker att det är skönt att få vara ifred när man tvättar håret. Faktiskt. Junior är bäst på alla vis, ändå blir jag trött ibland.