Sömnlös

Innan jag fick barn trodde jag på de som sa att småttingar sover mycket. Och om jag passade på att sova när barnet sov så skulle jag kunna hantera det där med lite sömn rätt bra. Det var ju inte så att jag sov jättemycket när jag jobbade, så ansåg mig härdad.
Vad jag inte visste var att det finns barn (som Junior)  som anser att världen är till för att utforskas och det där med att sova kan man effektivisera så klarar man sig på typ 8 timmar utspritt på ett dygn. 20 min här o en kvart där, inte riktigt så att jag hinner sova samtidigt då, så min sömnmängd är väl inte särskilt mycket bättre än när jag jobbade. Skillnaden var att då körde jag hem från jobbet när jag var klar, nu är det tjänstgöring 24/7.
Förra veckans hotellnatt var guld värd, men det där med utvilad är avlägset. Junior tar ingen som helst hänsyn till att jag är förkyld och mår pyton.
Tack och lov för de jag har runtomkring mig som erbjuder sin hjälp sådana dagar, det är värt så himla mycket. Om det bara är att jag får åka och hämta ett paket, själv, så underlättar det den dagen betydligt. Eller att få gå ut med soporna, utan att kånka med Junior...
Om det hade varit som det skulle så hade vardagen blivit mycket enklare. Och vi hade varit två som varit konstant trötta, men vi hade ju haft varandra i alla fall, och möjlighet till mikropauser i vardagen. Tänk till exempel vilken lyx att kunna tvätta håret utan att någon "snor" vattnet hela tiden, sådant som var självklart förut, och borde fortfarande vara... Samtidigt så läser man om De Präktiga som står med pekpinnar och bannar oss som inte njuter till 100% precis hela tiden. Det behöver inte betyda att man älskar sitt barn mindre bara för att man vill sova en hel natt (fastän man sover i samma rum) eller för all del faktiskt tycker att det är skönt att få vara ifred när man tvättar håret. Faktiskt. Junior är bäst på alla vis, ändå blir jag trött ibland.