söndag 9 juni 2013

Tjejvättern

Så. igår var det då dags för Tjejvättern. Sov jättebra på hotellet, och trots en massa timmars sömn så tog det emot att kliva upp ur sängen. Men vi packade ihop och for iväg för att käka frukost som var en bit bort. Lyxfrukost visade det sig, färskpressade apelsinjuice och chokladcroissanter äter man ju inte varje dag :)

Linda och jag hade anmält oss samtidigt så att vi skulle kunna hjälpas åt med dragjobbet, och hoppades på att några till i vår startgrupp var sugna på att köra fort. Det verkade som att det var det när vi hörde oss för innan start, så det kändes rätt bra.

10.28 rullade vi iväg, med masterstart. En motorcykel som rullade först jättelångsamt, lite för långsamt för att det skulle kännas bra, eftersom vi visste att vi var tvungna att ta igen den tiden längre fram i loppet...

Rätt snart var vi 7 st som körde ihop, och turades om hyfsat med dragjobbet. Tyvärr fick vi ingen riktig rotation i klungan, utan den som var stark körde om och drog. Samtidigt låg vi på omkörning hela tiden, eftersom det var många startgrupper som gått iväg före oss, och bilar som körde om (inte alla var jätteförstående) och mötande. När vi svängde av mot Omberg så blev det betydligt lugnare med biltrafiken och jag gick fram för att göra mitt jobb, och hålla en lagom fart för att inte vara helt stum när den omtalade Ombergsbacken dök upp. Linda och jag hade varit där dagen innan och kollat, så jag visste vad som väntade; först brant sedan flackare.
Växlade ner på lilla fram och tänkte bara köra i mitt tempo. Mitt tempo var tydligen snabbare än jag tänkt mig, för det sa bara poff så var jag uppe! Tydligen hade jag lämnat de andra bakom mig utan att jag märkte det.

Fortsatte att trampa på i omkörningsfilen och strax innan nästa depå så tryckte jg i mig lite energikaka. Lagom till att jag tuggat ur munnen så hörde jag Linda hojta bakom, perfekt med sällskap igen hann jag tänka innan det blev slakmota och hon fick släppa igen.
Efter ett tag märkte jag att jag inte var ensam så jag släppte fram cyklisten bakom, nyfiken på vem det var och om det var fler. Det visade sig vara en av tjejerna från min start, en av oss som kört tillsammans första timmen. Glad för sällskap och draghjälp, och försökte få till så vi delade systerligt på dragjobbet, men efter Väderstad tappade jag henne och det blev rätt ensamt ända in i mål.
Samtidigt så insåg jag att det gått rätt fort, och reviderade mitt tidsmål, jag bestämde mig på att sikta på att nå Skänninge på under 2.20 och hoppades på en sluttid under 3.15.

Sista depån (Skänninge) var lite dumt placerad, då man var tvungen att cykla igenom den. Något jag hoppas på att de ändrar till nästa år, för efter 8 mil så är de flesta rätt möra, och det blir en säkerhetsrisk att kryssa fram mellan de som valt att stanna.

Så, ut på vägen och möta motvinden. Började undra om jag satt för höga mål, men jag hade ju passerat Skänninge tidigare än jag hoppats, så om jag bara kämpade skulle även 3.10 finnas inom räckhåll...
Farten sjönk drastiskt i motvinden, och plötsligt drar högra vaden ihop sig. Otacksamt och smärtsamt! Men så länge jag tänkte "ner med hälen" så gick det bra. Tur jag hört det så många gånger på ridskolan, det med sänkta hälar! Och så fort jag glömde så gjorde sig krampen påmind. Vågade inte ställa mig upp heller, visste inte om den skulle knyta sig helt så, så jag satt och matade och jobbade med positiva tankar ända in i mål.

Kom i mål på 3.05 och jag är otroligt nöjd med min prestation! Visst, det var bra förhållanden med lite vind och lagom varmt, ca +20°C och sol, men det ska ju ändå hållas tempo, hålla koll på alla medcyklister så an inte blir inblandad i något och hålla mentala tröttheten borta.
Hade satt upp flera tidsmål, eftersom jag inte hade någon aning om hur banan skulle vara, under 3.20 var minimimålet (minst 30 km/h), 3.15 skulle jag vara nöjd med. Drömmålet nådde jag inte riktigt, under 3 timmar. Det målet satte jag när jag anmälde mig, men sedan har inte våren blivit som jag önskat träningsmässigt eftersom vardagen har tagit för mycket energi. Men sista veckorna har förberedelserna gått bra (minisemestern i Bratislava var bra för att ladda de mentala batterierna) och jag känner mig nöjd med min insats.

Nu flyttas träningsfokus mer mot MTB och simning. Hade velat börja förbereda kroppen för löpning också, men dygnet har visst bara 24 timmar!?