Så var det dags för XC. 3*6,8 km med ett gäng medaljsugna konkurrenter. Banan var fortfarande fast efter tisdagens regn, och lerhålen var mycket bättre. Det saknades riktigt långa stigningar, istället var det fler korta, branta backar som skulle besegras. Lite tekniskt var det också i början. Om man, mot förmodan, inte tyckte att banan var tillräckligt jobbig så såg värmen till att skilja agnarna från vetet.
Starten var ovanligt lugn. Jag hade bestämt mig för att hålla igen lite i början och istället disponera krafterna så jag skulle palla att hålla tempot uppe racet igenom. Vi kom fram till första backen på målområdet där vi körde upp och ner i serpentiner, och när dessa var avklarade låg jag på en tredjeplats, med bara en liten lucka fram. Det kändes helt lugnt, och väl i skogen var jag i rygg på Tuuli och Irma. I backen upp från ån gick Tuuli upp i ledning och jag följde enkelt med. Funderade på om jag skulle testa ett ryck, men tyckte det kändes för tidigt i loppet. Tappade lite här och lite där, men vid varvning var hon fortfarande inom synhåll och jakten fortgick.
Bakom mig hade Rosemarie fått upp farten och jag märkte hur hon tog in. Kämpade för att hålla henne bakom mig. La nog lite för mycket krut i en backe, för efter det hade jag knappt styrfart. Men skam den som ger sig, bara att trampa på fast kroppen skriker neeeeeeej! På slutet av andra varvet gick hon om och jag hade inte mycket att sätta emot. Ut på sista varvet lyckades jag lägga av kedjan i en av serpentinerna och fick springa upp. Anjang var plötsligt jobbigt nära. Hon är grymt rutinerad och har åtskilliga SM-medaljer sedan tidigare, mest guld...
Sista varvet var tufft. Jag hade inga som helst planer på att lämna detta mästerskap utan medalj så jag slet som ett djur. Med ungefär ett halvt varv kvar kom krampen. Gick bra så länge jag satt ner, men så fort jag ställde mig upp kom det en schäfer och bet mig i låret. Jag såg inte till den, men jag kände den... Med många korta backar så blir det att resa sig en del. Var orolig för att hela låret skulle knyta sig men det gick bra. Lyckades hålla Anjang bakom in i mål på ren vilja. De andra tjejerna var starkare idag, men jag är riktigt nöjd att ha plockat hem en tredjeplats i det tuffaste SM-startfältet sedan jag började köra i klass D30.
Hade riktigt bra stöttning utefter banan idag, vilket uppskattas. Att få den extra peppningen hjälper att hålla humöret uppe och fightas ända in i kaklet. Det är flera som stöttat mig så jag har kunnat fixa detta idag, men ett extra tack till Matthias Wengelin som ställde upp med drickaflaskor då våra tydligen trivdes mycket bättre hemma i köket.
Langningen var också guld värd, och colan efter målgång och... Ni vet själva :)
