Igår firades syster med tårta, kladdkaka med kolakräm. Så syndigt god! Blev ett före-frukostpass för att kunna njuta med gott samvete, invägningen närmar ju sig...
Veckan avslutades med ett 4*4-pass. Riktigt nöjd, för första gången på länge efter ett trainerpass, härligt! En minut på ett sådant pass kan kännas som en hel evighet, med tre minuter körda och en minut kvar. Då ligger inte pulsen i någon komfortzon och det river i halsen. Jag delar upp det på 4 st 15-sekundare, ska bara stå ut ett block till osv. Fokuserar på musiken och tänker att jag ska inte titta på klockan förrän refrängengen börjar. Blir medveten om hur mycket musik det egentligen är på bara 15 sekunder, biter ihop och trampar vidare. Smärta.
Under vilan däremot, då upplever jag att minuterna går mycket fortare, "bara" en minut kvar innan det är dags igen. Eller på ett tröskelpass, har man trampat 19 minuter så är det ju bara en minut kvar, vilket inte alls känns särskilt jobbigt.
Kanske är det en mental grej, att det spelar ingen roll hur mycket jag tar i, för det är en hel minut kvar i vilket fall? Att det är lättare att acceptera en given sträcka man ska köra än en given tid? Jag tror det, för då vet man att man ska bara trampa till den snöpinnen eller vad det nu kan vara, och är det tid kvar när jag kommit dit så har jag varit duktig, även om belöningen är hårt arbete tills tiden är ute.
I vilket fall som helst är jag nöjd att jag pallade med alla 16 jobbiga minutrar - för det är ju inte bara sista minuten som är jobbig...
Nu är det nästan slut i träningsschemat så nästa vecka blir det eget upplägg av träningen, har lite idéer, typ trainer kanske? :)
