Kasta?

Jag är som en hamster. Sparar på en massa obegripliga saker som kan vara bra att ha. Men nu har jag blivit less på alla grejer som ligger överallt, så gör ett försök att kasta. Det går sådär.
Just nu är det papper som gås igenom. I det papperslösa samhället har jag en hel skog i pappersform som bara ligger där. Några tidningar som jag skulle vilja läsa, gamla garantier på prylar som inte använts på åratal, papper papper och åter papper. Inte allt som är mitt så att gräva i högarna kan vara minerad mark och skicka ner mig i en svacka. Försöker att ta lite varje dag för att undvika att trilla för djupt ner i svackan.
Soptunnan tycker att jag är duktig och blir full, men inomhus syns det ingen skillnad. Funderar över fysikens lagar och vad det är för material på skräpet som expanderar i sopkärlet? Hur är det möjligt? Eller är jag såpass bra på tetris så allt är packat perfekt när det ligger staplat, men när jag börjar rota i set så syns det hur mycket det är, egentligen?
Kanske att jag börjar få en överskådlig ordning år 2025. Kanske.

Olofströms höstlopp

Fick erbjudande om barnvakt för att springa Olofströms höstlopp. Varför inte tänkte jag, och anmälde mig till 5 km-klassen. Kände mig inte i form för något längre lopp än så, men såg fram emot ett träningspass utan barn +vagn att kånka runt på.
Joggade ett pass häromdagen för att friska upp minnet hos musklerna, för att göra det mindre plågsamt idag. För vad jag än har för tankar innan loppet att jag ska ta det lugnt så vet jag att nummerlappen lockar fram hornen i pannan.
Vädret var +9 grader och blåsigt. Som tur var gick stora delar av banan i skogen, och där slapp man vinden.
Satte tre mål för dagen:
*ta mig i mål
*springa hela tiden
*tid under 30 minuter.
Det första visste jag att jag skulle fixa, men ville ha något lätt mål också.
Gick ut lite för hårt, så när jag kom till första backen så slog jag av en hel del på tempot, vilket gjorde att jag hamnade lite i ingenmansland. Såg löpare längre fram så det kändes ok att bara hålla mitt tempo. Underlaget var lite knöligt, vilket min fot protesterade över (inte van att springa i skogen längre) men ingen farlig smärta, så bara att lägga fokus på annat och ignorera smärtan.
Efter varje kilometer var det en skylt som talade om hur långt man sprungit, sådant gillar jag. Några framför mig valde att gå uppför backarna, men jag gjorde som jag planerat och kortade ner på steget och sprang upp, och därmed fixade jag mitt andra mål.
Mot slutet av banan var det en längre nerförsbacke där jag lät benen sträcka ut, och fick till en tempoökning på slutet. Sista 200 meterna märker jag hur någon snabb närmar sig bakifrån och jag drar på hela vägen in i mål. Höll på att ramla när jag råkade sätta foten i ett hål, men hade inte hjälpt för tjejen som spurtade förbi var mycket snabbare. Sved såklart, men efter att ha kollat resultatet så såg jag att hon var två i 10 km-klassen o hade en bra tid där. Så kanske istället ska vara glad att jag klarade att utmana henne?
Kom i mål på 29.31, så även målet under 30 min uppfylldes. Det gav en tiondeplats (av 30 i mål) i klassen, vilket såklart känns kul. Att jag dessutom vann på mitt startnummer var bara en trevlig bonus.

Hetsätning

Sitter på tåget och betraktar medpassagerare. Blir rätt tydligt vilka som inte har småbarn, tjejen mitt emot har suttit o sett avslappnad ut med sin bulle i säkert 10 minuter.
Själv lyckades jag äta lite frukost på stående fot imorse, en macka och ett glas juice på några minuter och till min stora glädje så lyckades Junior med att inte göra illa sig eller hitta något spännande att peta på under tiden...

Oväntat

I lördags morse var jag allmänt seg och funderade lite på hur jag skulle ta mig igenom dagen på ett bra sätt. Pling sa det i telefonen. Nipe erbjöd sig att ta hand om Junior så jag kunde ta en cykeltur i skogen. Underbart!!! Junior fick nya intryck när han var på orienteringstävling och jag fick lite egentid i en höstvacker skog - underbart!
I övrigt försöker jag hitta någon form av vardagsrutiner. Lyckas ju lämna o hämta varje dag på förskolan, jobba det jag ska och hålla barnet mätt och hyfsat nöjt. Så nu ska jag bara få ordning på mat, sömn och träning för egen del...Vem har sagt att det ska vara lätt?

Vardag

Hastigt och lustigt har jag jobbat två veckor nu. Börjar komma in i lämna-jobba-hämta-cirkusen, och lyckats få in lite träning. Den här veckan betoning på lite. Dygnet har ju bara 24 timmar, och uppenbarligen behöver man sova ibland, även om jag gör mitt bästa för att ignorera det och gör annat istället.
Att börja jobba igen var något positivt. Ofta kan jag smyga upp innan Junior vaknar, äta och ögna igenom vad som hänt i världen innan jag väcker och lämnar. Fått ett nytt uppdrag närmre hem och har en lite mer normal restid till jobbet där jag får tänka klart mina tankar -mina kollegor har mer självbevarelsedrift än en ettåring- sitta ner och äta min lunch utan att serva någon annan och sedan hämta en son som haft en bra dag med kompisarna på fsk.Funkar ok i huvudet också, vilket är skönt. Visste ju inte hur det skulle funka, men upplever att det hänt mycket över sommaren. Tror att det gjorde mycket att bli av med pappersarbetet som hängde över mig 1,5 år. Hade varit stressande även utan en svår sorg.
Kan också konstatera att trots att det händer mycket bra saker så blir jag trött i huvudet ibland. Det gör eftermiddagar som igår extra värdefulla, när jag fick möjlighet att ta mig ut på en ridtur. Så skönt att komma ut i en höstvacker skog till häst och bara vara!
Det kommande höstmörkret känns sådär, men har lite planer på hur jag ska tackla det, har planerat in några grejer som jag ser fram emot. Det är lite som att köpa fin choklad och vänta med att äta den. Vet att jag investerat något för mig själv som jag kommer att njuta av, och när det väl är dags så kan man njuta av nuet - dubbel glädje!

Halvklassikern

Här kommer historien om när Sara och jag gjorde Halvklassikern. Det blev en oväntat tuff utmaning, men vi fixade det trots att båda två haft det oerhört tufft privat. Fast jag tror att träningen, loppen och att vi fick möjlighet att umgås hjälpte oss båda att komma tillbaka. Vet i alla fall att jag läkte väldigt mycket under det året.

Allting började egentligen 1/1 2014. Sara, jag och Henrik satt och fikade i ett folktomt Gränby Centrum. Sara och jag försökte komma på något att gemensamt mål, som en anledning att ses och göra något roligt. Det krävs lite planering när man bor 60 mil ifrån varandra.
Jag hade nyligen avslutat Tjejlassikern så jag föreslog Halvklassikern. Men Sara tyckte att det räckte med Tejej till att börja med, så distanserna är rätt överkomliga. Sagt och gjort, vi anmälde oss till simningen och löpningen inledningsvis. Simningen gick sådär, och någon vecka senare fick jag berätta för Sara att jag var gravid och inte skulle kunna avsluta projektet just då. Löpningen fick jag hoppa över eftersom det inte funkade att springa.

Junior var beräknad till januari, så när Sara vann en start till valfritt Lidingölopp så kändes det som att då skulle jag börja min Halvklassiker. Henrik skulle också springa, och jag ordnade barnvakt till vårt ofödda barn och kände att det skulle bli kul. Med supporten hemifrån så hade jag ett personligt mål på hela Halvklassikern, under 10 timmar.
Men två dagar efter vi anmält oss så dog Henrik mycket oväntat, en enorm tragedi. Höggravid som jag var så tänkte jag inte ett dugg på träning eller klassikerlopp just då, men när det närmade sig september så kändes det ok att tänka halvklassiker.

Löpningen gick ok, många tankar i huvudet men någonstans gillade jag att bära nummerlapp igen, tagga och fokusera på ett mål.

När det var dags för Halvvasan så frågade jag Sara om hon ville följa med som support ("Aldrig mer" hade hon tydligen sagt efter Tjejvasan året innan...) och hon inte bara följde med, hon körde runt också, imponerande! Och så var det bara två grenar kvar.

Halvvättern gick rätt bra, en mental dipp, men tog mig igenom den också och blev ännu lite starkare.

Halvsimmet. Inte så lång tävlingstid och det var det första loppet jag klarade utan någon "sorgsmocka".

Jag klarade inte 10 timmar, men jag känner mig faktiskt lugn med det. Jag påbörjade Halvklassikern mindre än ett år efter jag blivit änka och mamma, jag lever själv med Junior med allt var det innebär med träningsmöjligheter, sömn, återhämtning, vardag... Tiden blev 10:28 och jag kom med på topp 10-listan. Jag har tagit tillbaka den delen av mitt liv, och det är jag stolt över.

Dessutom fick Sara och jag kvalitetstid, och hon gjorde en grym insats, och fixade det kanonbra efter sina förutsättningar. Jag tror att vi är lika nöjda båda två!

Snabbaste klassikerna

Lidingö

Halvvasan

Halvvättern

Halvsimmet

Vila

Har bara kört roliga pass sista veckan, bara ut och gjort något för att komma ut. Fyra pass med Junior på släp och en MTB-lektion med M som jag råkade dra ut på en lite onödigt teknisk runda. Fördelen är att det blir lättare nästa gång, nackdelen är att jag lämnade tillbaka en blåslagen o blodig M efter vårt lilla pass...
Idag kändes det som höst, men en solig och vacker dag. Sög i cykeltarmen men efter moget övervägande fick det bli en promenad istället.

Börjat jobba, Junior har börjat förskola och det är en massa processer i huvudet. Det blir för mycket ibland, då måste man ta ett steg tillbaka, andas och bara vara här och nu. Och göra det innan kroppen slår bakut och hjärnan helt nerkörd i kängorna.

För övrigt har jag fått en hel hög husockupanter på halsen. Bananfluginvasion. Äckligt. Fick tips om vinäger så det provade jag. Och de samlades där, allihop. Ungefär som törstiga konsertbesökare vid baren efter en spelning. Några bananflugor tränade simning, ivrigt påhejade av sina kompisar. Det verkar som att vinägern gjorde dem extra fertila, för det känns som att antalet ständigt ökar. Säkert muterar de också så snart kommer de att kräva annat än vinäger, och inte flytta i första taget...Tips på hur jag ska avhysa dem innan de tar över helt?