tisdag 5 januari 2016

1 år

Idag fyllde Junior 1 år. Med risk för att låta som alla andra småbarnsföräldrar så kan jag konstatera att året gått fort, på ett sätt, och att det är inte klokt vad han har vuxit och utvecklats!
Och även jag. Dels så tvingas man att utvecklas som förälder, dels så har jag kämpat mycket för att ta mig igenom chocken och sorgen efter Henriks bortgång. Men varje dag när jag ser Juniors leende så vet jag att det är värt att fortsätta att kämpa.
Som ensam förälder så får man rodda ihop det där med kalas, tårta, paket städning och allt vad det nu är själv. Även om det är många runtomkring som ställer upp och hjälper så behöver jag ha koll på allt till skillnad från om man är två vårdnadshavare. Eller, det kanske är en del som får fixa allt själva trots det, men de kan åtminstone få vara arga på den som inte fixar. Jag vet att jag inte behövt göra allt själv, så jag blir mest ledsen när jag tänker på hur det hade kunnat vara.
Eftersom jag är invaderade av ett förkylningsvirus och Junior inte velat sova på kvällarna så har jag inte orkat fixa så mycket, och idag prioriterade jag en promenad före städningen (gissade att det var rätt prioritering för födelsedagsbarnet iaf). Tårtan var beställd och fick hjälp att hämta den och kakor hade svärmor fixat. Så när det var dags att fika med första omgången firare så fick de leka med Junior och hjälpa till att gräva fram köksbordet medan jag plockade iordning resten. Och det funkade faktiskt det med.
Junior blev firad av många. Känns bra för en ensam mamma att se hur många som bryr sig om sonen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar