Kändes direkt att det skulle bli en tung dag, benen var inte sugna på race alls. Men kändes rätt ok när vi kom iväg, men uppför hygget med lerhålet så sa benen upp sig. De gjorde så vansinnigt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Försökte hänga på men de ville verkligen inte. Fick kämpa för varje meter. Vände mig om och kollade vid något tillfälle, var övertygad om att se en liten gnom stå och hålla i mitt bakhjul med ett elakt flin på läpparna. Nu är det mycket möjligt att det var så, men själva gnomen syntes inte till.
Något som var till stor hjälp att ta mig runt var att Henrik har drevat om min cykel till 42/29. Det hjälpte mig att ta mig upp för backarna, trots att benen bara skrek NEJ!!! Fixade allt på banan innan start, men med mjölksyra upp till öronen så är det inte lika lätt. Men en backe som jag aldrig fixat på tävling förut fixade jag nu.
Sista varvet är vad jag tänker komma ihåg, då fick jag lite mer snurr på benen och lite mer flyt. Men det kanske för att längtan till målgång var extra stark? Jag har nog aldrig kört en tävling där benen varit så slut, det brukar vara hela kroppen som är slutkörd.
Idag var det välförtjänt med vila. Solen visade sig och en temperatur över +10, och när vi såg svalor, tärnor och små gässlingar, ja då kändes det allt som vår.
