Ordbruk

Alltså, ibland blir jag lite trött på hur vissa ord överanvänds. Till exempel chock. Nä, i Sverige 2017 är det få som blir svårt chockade (i verklig benämning) av att skymta ett par trosor på TV. Ungefär hälften av befolkningen är trosanvändare, alltså ser trosor irl dagligen. Så att se en traskat borde knappast ge upphov till häftig sinnesrörelse (saols definition av chock).
Ett annat ord är trauma (kvarstående men efter psykisk chock). Läste om en kändis som ansåg att avkomman blivit traumatiserad efter en otrevlig händelse på ett tåg. Jag ifrågasätter inte om ungen blev ledsen, men traumatiserad? Insorterad i samma fack som någon som kanske får jobba i flera år för att komma tillbaka efter en svår upplevelse. Det kan ju vara så att barnet har särskilda behov och verkligen blev traumatiserat, men vissa tidningar verkar ha ett behov av att överanvända sådana ord, vilket urvattnar dem och när de behövs så finns det inget bra ord som kan beskriva det verkliga tillståndet.
Fast det kanske är en naturlig utveckling av språket? Förstärkningsirden räcker inte till, så istället för att vara lite hungrig så är man utsvulten. Efter en tid så blir betydelsen av utsvulten hungrig och någon kreativ stackare har fått hitta på ett nytt ord för de som verkligen svälter?
Fast jag tycker att trovärdigheten minskar där man överanvänder för starka ord.