Dags för Cykelvasan igen igår. Det är sjätte året i rad jag är där, och var femte gången jag startade i något av loppen under sommarveckan. I år hade jag bokat stuga hela veckan och tog med mamma som hjälpte mig med Junior så jag kunde passa på att cykla lite mtb i skogen.
Hann med både Rörbäcksnäs och lite backträning så träningsmäsdigt bra vecka. Dessutom hann vi även peta in lite utflykter, så vi var nöjda med veckan alla tre.
Igår var det då dags för race. Seedad på förra årets ganska blygsamma resultat, så fick sovmorgon och startade klockan 10.55. Trots det så blev det lite bråttom till start,och vi hamnade rätt långt bak i startledet. Vilket förvisso kvittar då startbacken är rätt krävande och sållar rätt bra.
Planen var att cykla med L i år igen, men eftersom han har gjort annat än att cykla i sommar så blev jag inte jätteförvånad när han hade släppt innan Smågan. Min plan för dagen var att gå på känsla, att cykla med bra tryck i benen och en bra känsla i kroppen, samt att ha kul. Kollade inte pulsen förrän efteråt, utan gick det tungt så växlade jag ner o kändes det lätt försökte jag att trycka på, utan press.
Men såklart, ett drömmål hade jag. Under 4 timmar skulle kännas fint.
Höll mig till min plan, och i Evertsberg fick jag syn på en klocka och räknade lite. Om jag fortsatte att hålla tempo så skulle jag fixa sub 4. Kroppen kändes bra, och det gick lättare i spåret än jag vågat hoppas, så fortsatte att mata på. Märks att många är ovana att cykla där det är lite knöligare, flög förbi massor av folk utan någon större ansträngning.
Men plötsligt så tappar jag mycket luft i framdäcket. Skit tänker jag, punka. Funderar på att lägga i en slang, men märker att jag inte tappar mer luft så fortsätter att rulla. Problem med styrningen och det är tungt, men det går. Masar mig upp för Lundbäcksbackarna och tar det försiktigt ner, och sedan äntligen framme i Oxberg. Får hjälp att fylla på luft och få till däcket som låg lite snett, sedan iväg igen. Tack och lov så höll luften ända till Mora, men var lite nervöst.
Valde Volvospåret efter Hökberg, så jag fastnade på film. Efter det kunde jag inte låta bli utan hoppade ut från det. Hade ju drygt 7 mils cykling i bra tempo i benen då, så låren protesterade genom att dra ihop sig. Klart oskönt. Växlade ner och trampade vidare. Funkade bra så länge jag satt ner och höll igång benen. Försökte vila lite men då drog ena låret ihop sig. Trampade ett halvt varv, då började andra låret kramp. Aj. Lyckades trampa ur krampen i låren, men så drog vaden ihop sig.
Tryckte i mig vad jag hade i energi och matade på och räknade ner kilometerna mot Eldris. Trampa trampa trampa. Snabbt stopp i Eldris för att tanka sista energi, sedan mata mot mål. Snabb titt på klockan och ja, om jag kan hålla tempot så fixar jag sub 4.
Får lite pepp av en norrman som jag körde förbi vid backen som är 2-3 km från mål. 2 km från mål vet jag att jag kommer att klara det och får den sköna känslan i kroppen. Den där härliga känslan att veta att man klara ett uppsatt mål, den är härlig!
Låser dämparna på upploppet och drar på vad jag kan. Vågar inte ställa mig upp, litar inte på att benen ska acceptera det. Får en sluttid på 3.55.25 och går omkring och bara är nöjd efteråt!
Själva cyklingen kändes bättre än väntat. Till exempel brukar det vara tufft innan Hökberg, men det märkte jag inte av, och backarna kändes inte så hemska som jag mindes dem. Hade kul, vilket ju var det viktigaste med dagen, och mådde mitt tidsmål.
Efter loppet sprang jag på Johnnie o Mattias från Sofias änglar. Kul att träffa dem igen. Är ju ett halvår sedan de var hemma och fixade. Har hänt mycket på det halvåret, kändes bra att inse hur långt jag kommit på dessa månader!
