Så var det då dagsför Tjejmilen i lördags. Sara utmanade i höstas och Henrik gav mig starten i julklapp, Stockholmresan bokad och betald så det var bara att packa sina pinaler och åka upp. När jag fick starten hade jag helt andra ambitioner, men verkligheten ikapp och energin för att träna för en riktigt bra tid fanns inte riktigt. Har dock fått in några löppass på knappt en timme så jag visste jag skulle greja det, frågan var bara hur länge jag skulle hålla på?
Var tidigt på plats vid nummerlappsutdelningen, vilket visade sig vara ett smart drag, då alla andra kom strax efter vi hade fått ut våra lappar. Solen sken från en blå himmel, och jag hann fundera lite på hur jag skulle klara värmen. I cykel har man ju lite fartvind, jag håller inte riktigt samma hastighet när jag springer...
Eftersom jag inte sprungit något lopp på tidtagning (det jag gjorde 2004 fick jag nog inte tillgodoräkna mig...) så fick jag starta i första oseedade gruppen. Satte ett mål att hålla 5.30-tempo och sikta på 55 minuter. Vid start kändes benen lätta och jag kunde gå ut i ett bra tempo, ytan att för den skull rusa. Vid första kilometermarkeringen visade det sig att jag höll rätt tempo, klockan visade ca 5,30. Fortsatte i samma tempo, och vid 5 km visade klockan 27,31. Så långt var allting bra, men det är därefter det blir jobbigt. Att fortsätta hålla samma tempo trots att benen inte är lika lätta som i början. Men det gick bra och benen var fortfarande samarbetsvilliga. Efter 9 km så gick det uppför, och nu var det inte lika roligt längre. Benen fortfarande ok, men en gammal skada gjorde sig påmind. Var mycket nöjd vid mål då det visade sig att jag gjort ett jämnt lopp, tiden 55,04 visar att jag fixade mitt mål med 5,30-tempo. Där väntade Henrik med en ros som belöning för en bra prestation! Saras prestation var ännu större, med minimalt med träning visade hon att det går att springa de första 6,5 km i ett sträck bara man vill!
