Den som blev kvar

Som konsult brukar jag vara den som går vidare, men så blev det inte denna gång. Vet jag sa det till en kollega när det var dags för mig att gå vidare till ett nytt uppdrag, att det är jobbigast för de som blir kvar för de märker ju att en kollega försvinner. Själv har man fullt upp med att lära sig en massa nya saker. Och så är det här hemma, Henrik och Idefix lämnar ett outsägligt tomrum efter sig.
E, 8 år, sa att Henrik och Idefix busar med varandra i himlen nu...

Utveckling

Det är riktigt spännande att följa Junior utveckling nu. Han upptäcker och lär sig nya saker varje dag nu. Idag la jag honom på rygg och plötsligt låg han på mage och såg förvånad ut. Det innebär att jag måste barnsäkra hemmet, inte helt lätt med grejer överallt och hela min tillvaro uppochner.

Tyvärr har jag inte själv samma progress i mitt sorgearbete. Hade förhoppning om att jag skulle klara vissa saker vid detta laget, men nej. Har kommit en bit på väg, men det är mycket kvar, och det kommer ju aldrig att gå över... Men en dag kanske det är hanterbart.

Plötsligt händer det

Jag har alltid undrat om det verkligen är någon som vinner de där grejerna som de lottar ut i butikerna, eller om man bara la sitt bidrag i en låda som tömdes direkt i pappersinsamlingen.
Nåväl, för några månader sedan när jag var både väldigt nybliven mamma och nybliven änka så var jag på Coop och skrev ihop svar och antagligen en slogan också. Man kunde visst vinna en hel låda med plastgrejer från MAM, tänkte att det är säkert något jag behöver där. Sedan gick tiden och jag hade nästan glömt bort att jag lämnade in den där lappen, än mindre räknat med att jag skulle vinna. Men plötsligt så händer det! Idag fick jag ett samtal som överraskade, jag hade vunnit! Massa bra grejer till Junior. Självlysande nappar tillhör de lux-grejerna, en låda där man kan portionsförpacka hans käk är en grej jag hade tänkt att köpa  ändå, så det var ju jättebra! Och så ett gäng nappflaskor till. Kanske skulle placera dem hos vänner och bekanta, så jag slipper åka till den lokala affären och köpa ny när jag glömt ta med?

Hemmet är under förändring. Idag har jag fått nya tapeter uppsatta, och tillsammans med de nya innerdörrarna så blev det jättefint! Nu är det den där detaljen med lister kvar, de mörkbruna från 70-talet matchar inte rummet i övrigt längre, och med tanke på att karmarna behövde 6 strykningar för att byta färg så får det bli nya istället för att måla om de gamla.

Lärdom

Dagens lärdom: inte äta mörk choklad när bebisen har vita byxor på sig - avslöjad!

Mors dag

Eftersom inte Juniors pappa kan tala om för mig att jag är en bra mamma så får Junior göra det själv...

Vardagsbekymmer

Att få barn medför att man ser samhället med nya ögon. Förutom det självklara att min son faktiskt är ett av världens underverk, så märker jag hur jag ser omvärlden med andra ögon. Ett exempel är något så vardagligt som att handla.
En bebis har lite andra behov än vi vuxna. Det är inte mycket de behöver från affären, men min bebis behöver främst mat och blöjor. Blöjor tar en del plats, och ju större han blir desto större blöjor desto mer skrymmande. Logiskt.
Vi tar oftast bilen till affären på grund av detta (det blir liksom fullt under vagnen - jag har lite större och tyngre behov från affären än Junior).Ica är föredömliga och har familjeparkering. Gott om plats att lyfta honom ut och in ur bilen, och jag behöver inte trixa så mycket. Nu finns det ju en hel hög av alternativintelligenta människor som inte förstår skyltningen. Familjeparkeringarna är det ju smart att lämna till de som har barn i barnstolsålder, men vissa tolkar det som att det är utmärkt att parkera där när man har med sina tonårsbarn, sin hund eller varför inte en döläcker Mini cooper? Jag tolkar det som att dessa människor inte lider av några fysiska handikapp, eftersom den parkeringen har haft lediga platser, och jag har inte sett några tillstånd i deras vindrutor.
Så, för att dessa puckade människor inte fattar något, så kör jag runt parkeringen, hittar någon plats typ längst bort där det är ledigt på höger sida, tar ut min bebis som sitter i babyskyddet och kånkar bort honom till vagnsparkeringen och går och handlar. När jag kommer ut så r det ofelbart någon som parkerat jättenära (trots att det är tjugo andra lediga parkeringar runtom) så det är ett helt företag att få in honom i bilen utan att repa den andra bilen. Då har jag ändå en leksak som hänger och dinglar i rutan, så om föraren i den andra bilen hade bara kunde tänka och titta lite så hade hen upptäckt att det finns ett barn som hör ihop med min bil, och om de där två hjärncellerna kunde samarbeta så kanske kanske personen i fråga kunde lista ut att barnet kanske även färdas i bilen lite då och då.

Men nu är inte fallet så, och det händer att jag handlar på andra ställen än Ica, som alltså inte har sådana lyxsaker som familjeparkeringar, så jag lär blir en mästare på att trixa.
Småsaker i jämförelse med mina andra bekymmer förvisso, men ändå fascinerande att världen går runt och att mänskligheten har uträttat och uppfunnit en massa saker, trots att så många brister i sin vardagsintelligens.

Torsdag

Det som var min familj för bara några månader sedan är borta nu. Saknar dem hela tiden.

Och eftersom saker och ting inte går min väg just nu så har det strulat till sig med min försörjning, inte fått pengar på några månader nu. Men det skulle vara löst nu. Blir spännande att se den 25:e...

Min familj nu är ju lilla Solstrålen. Imorse vaknade han redan 7.30. Jag var jättetrött men han låg och galopperade i sin säng och skrattade. Han är lika glad varje morgon (när han inte vaknar av hunger), hoppas att han fortsätter ha ett bra morgonhumör!