Torsdag

Det som var min familj för bara några månader sedan är borta nu. Saknar dem hela tiden.

Och eftersom saker och ting inte går min väg just nu så har det strulat till sig med min försörjning, inte fått pengar på några månader nu. Men det skulle vara löst nu. Blir spännande att se den 25:e...

Min familj nu är ju lilla Solstrålen. Imorse vaknade han redan 7.30. Jag var jättetrött men han låg och galopperade i sin säng och skrattade. Han är lika glad varje morgon (när han inte vaknar av hunger), hoppas att han fortsätter ha ett bra morgonhumör!

Idefix

Tack du lilla katt för vår tid tillsammans, du var världens bästa kise! 😻
Saknar dig så mycket, men nu är du hos husse.

Dop

Denna vecka har varit tufft mentalt, men idag var det Junior dag.
Vi hade bestämt redan i höstas att han skulle döpas i Asarums kyrka, och så fick det bli. Med mycket stöd av nära och kära så blev det ett fint dop med efterföljande fika. Prästen var riktigt bra, vilket hjälpte till att hålla de mörkaste tankarna borta.

Jag frångick ursprungsplanen som var Tjälknöl på älg och valde att bjuda  på fika istället, enklare att få hjälp med bakning än att rodda ihop en middag till 40 personer. Det var jättekul att så många kunde komma, det känns tryggt för mig att det finns så många som var där för Emils skull. De gånger jag inte räcker till så är det säkert någon av alla dessa som kan täcka upp.

Smärta

Under den senaste veckan har det varit lite variation i smärtan.
På insidan skär sorgen som knivar i själen, på utsidan bränner bältrosen som eld och för att krydda det hela så klämde jag fast ett finger när jag stängde bildörren häromdagen.

Annars kämpar vi på, vissa dagar är mindre jobbiga än andra. Mycket tack vare er som vågar störa, ett stort tack till er för att ni finns där för mig!

Idag har vi varit på föräldragrupp. Ett helt gäng januaribarn i samma grupp, och tänka sig att Junior var sötast av dem alla! (inte ett dugg partisk...)

Småttingar

Än så länge väger Idefix mer än Emil. Men Emil har fördubblat sin vikt på 3 månader så snart är det Idefix familjens minsting.
Förhoppningsvis är familjens totala vikt konstant, då jag gärna hade sluppit några kilo runt midjan.

Metafor

Det är som att en kroppsdel är amputerad, något vitalt saknas. Även om man kan göra väldigt bra proteser nuförtiden så är det alltid något som kommer att saknas, och fantomsmärtorna lär hänga med de med.

Idag hanterade jag ångesten genom att vända komposten. Lär kännas i flera dagar, men känns skönt att plåga andra delar av kroppen.

Var god stör

Under de senaste månaderna har jag upplevt ett fantastiskt stöd. Jag är tacksam för alla som hört av sig och hjälpt (hjälper) mig på olika sätt.
Jag får också höra att det finns de som inte vill störa i sorgen. Jag lever med detta 24/7, och periodvis är det outhärdligt. Att då få ett sms eller en hälsning, om vadsomhelst egentligen, är inte att störa, det är att erbjuda mig en mikrosekund av någonting annat. Orkar jag inte läsa/svara så låter jag bli. Jag har inte en chans att veta vilka som tänker på mig om de inte talar om det för mig...