måndag 13 juni 2016

Halvvättern

Igår var det dags för Halvvättern. Körde med Ride of hope, en grupp som siktade på en tid på 4.35. Men vi tar det hela från början.

Körde till Linköping i lördags, och mötte upp Sara på hotellet. Åkte och hämtade nummerlapparna, men känslan i kroppen var sådär, kände mig inte särskilt taggad och kroppen kändes inte 100.  På morgonen tror jag egentligen att vi båda två hellre hade fortsatt att sova och sedan njutit av hotellfrukosten, istället som nu hasta iväg med en frukostpåse under armen...

Nåväl, Sara startade några minuter för mig, och vår klunga drog iväg 8.24. Siktet var inställt på 4.30+ 5 min stopp, men om det blev punka eller så så skulle vi stanna och hjälpas åt. Kändes helt ok för mig.

Vi var 19 i klungan, solen sken och det var inte jättemycket vind på morgonen, och naturen var verkligen vacker. Propagandacykling! Första tre milen gick på 48 minuter, så det kändes som vi höll ett bra tempo. Över Omberg var det fri fart eftersom det är lite för smalt och andra som går i backen, så det kändes ju bra. Kroppen kändes mindre bra, inget klipp alls i benen i backen, så tog det lugnt och matade för att spara energi. En i klungan vurpade, men fortsatte köra efter att ha fått ordning på grejerna. Vi matade på och jag hade inga problem att hänga med och göra mitt dragjobb. Var dock rätt noga med att inte ta längre förningar än vi sagt.

10 mils-skylten passerade vi efter 2.59, kändes bra. Men jag kände att det gick mycket energi och fyllde på så mycket jag kunde. Vi stannade vid depå Rök och jag mumsade i mig grejer för glatta livet. Efter depåstoppet blev det tyngre, en kantvind som tröttade rätt bra. Någonstans därefter så fick jag syn på en grej och sorgen slog till, som ett slag på käften. Man kan inte värja sig, och man vet inte när det kommer, men det känns som en mental härdsmälta. Och då visar sig landsvägscykling i motionslopp sig från sin bästa sida. Någon i klungan erbjuder snabb energi, en annan tar lite kantvind och en hjälpsam hand i ryggen. Jag släpper all prestige och tar tacksamt emot all hjälp och fokuserar på att jobba med huvudet. Jag växlar direkt när det är min tur att dra (men det var jag inte ensam om), kämpar med huvudet och biter i. Räknar ner. Får bud på mitt pannben. Sorgen har käkat upp det sista av min energi, men jag har fett att gå på, jag ger mig inte och krigar ända in i mål. Så jäkla nöjd! Helt slut mentalt, nästan lika trött i kroppen står jag där med medaljen runt halsen och har en måltid på 4.40. Känner mig som en vinnare på många plan.
Jag vet att jag riskerar dessa käftsmällar under långvarigt fysiskt arbete (bland annat), men för varje gång jag kan hantera det så tar jag tillbaka ännu en liten del av mitt liv.

4.40, var ju 5 minuter från målet, men vi hade något mekaniskt problem under vägen också, en total cykeltid på 4.32 vilket jag tyckte var jättebra. Och hela klungan i mål samtidigt också, kul!

Sara stod för en helt annan bedrift då hon cyklade 7 gånger längre än vad han någonsin gjort innan, det är pannben det med!